I Farnham ligger gatorna snöfria.

En jul med vita flingor blir blott en dröm då dagarna färgas
grå av det tjocka molntecknet över mitt huvud.

Som fotografer lär jag mig inte bara om sanning och verklighet,
men även vilken frihet som kommer med en kamera.

Jag minns en utav våra första studiointroduktioner.

Vår tekniker (som även studerat på UCA) berättade
att man i reklam i princip alltid klipper ihop flera bilder.

Jag visste detta redan,
men jag visste inte hur mycket man faktiskt kan göra hemma.

Vill du ha en klarblå himmel med vita fluffiga moln,
gör det med ett akvarium och några skvättar mjölk.
Hur otroligt det än låter så funkar det.

Kameran har alltid fascinerat mig,
och med hjälp av utbildning och kunskap om den blir det allt
lättare att uttrycka varför.
Kameran är så precis.
Vi kan fånga ljus och minnen snabbare än tanken.

Rynkor och ärr kan bli synliga.

Britney fångas i fel tillfälle i skvallerblaskorna.

Men endå kan vi använda kameran för våra märkligaste fantasier.

Lika precis som verkligheten, lika mycket illusion kan
vårat verktyg porträttera.

Och det är så underbart,
när vi öppnar våra ögon bakom en 50millimeters lins
och faktiskt börjar se.


En utflyckt till skogen runt Farnham.
En utav de första sakerna vi gjorde tillsammans.
I dessa skogar har filmer som Gladiator spelats in,
och musikvideor som bland annat the Scientist av Coldplay.

Jag sitter vid mitt fönster.
Varje dag tittar jag ut och möts av den motsatta accomondationbyggnaden som
skär igenom det vackra landskapet bakom mitt itu.
Utanför på gången har vägen färgats i neon sedan gårdagens julfest,
glöggen, snuset och de svenska julvisorna gick hem.

Denna dag inleddes med reviews,
uppföljaren till gårdagens då jag fick min feedback.
Jag är verkligen nöjd med det som sas om mina bilder,
och jag känner att allting flyter på som det borde.

Det projekt vi hade reviews på vad det som kallas "digital montaging".
Målet var att vi skulle bli introducerade för photoshop och genom
detta redskap reflektera kring ett "problem"/"issue" som känns aktuellt.

Vad vi gör under våra reviews är att vi först sätter upp vårat arbete på väggen.
Brevid sätter vi ett såkallat feedbacksheet som vi får av läraren som
har ansvar för just det projekt som vi har review på.
Alla går sedan runt och skriver något om vad de tycker om arbetet de tittar på.
Efter detta börjar reviewn på riktigt och vi diskuterar arbetet i gruppen.
Oftast ger skaparen inte sitt egna ord förrän i slutet av sin review,
på det sättet kan vi andra försöka argumentera om vad bilden säger oss.
Själv gillar jag reviews eftersom jag tycker att diskusioner är väldigt givande,
vi kan alltid få nya ideér från dem.
Efter dessa diskusioner är färdiga har vi ett samtal om vad vi generellt tycker om projektet,
både dåliga och positiva händelser och vad som kan förbättras.

De flesta är stressade och trycket på oss är hårdare än på
i princip elever från alla andra kurser.
Jag älskar dock vad jag gör,
och gillar att jobba hårt för att producera mina bilder.
I slutändan handlar det om passion och några timmar extra i mörkrummet.


Innan reviewn började,
jag kom aningen tidigt.
Här är en annan väntande student.


En utav mina bilder till Photoshop projektet,
Problemet jag valt var päls i modeindustrin.


Det bor ekorrar på andra sidan huset,
i trädgården.
Imorse sett de i ring och knaprade när jag gick till Universitetet

Utanför mitt fönster skymtar ett mörkt England.

Den första vinterkylan har knackat på min dörr,
om jag kan stannar jag gärna inne.

Här är till min förvåning dock varmare än i Sverige.

Mellan kafferaster och varma duschar försöker jag skriva min essay.

Jag gillar att skriva,
men det blir svårt när hjärnan vill vandra iväg till andra tankar.

Jag har valt att skriva om topic no. 4; vad som nedvärderat sanningen i dokumentärfoto.

Det får mig att undra;
vad är igentligen sanning i foto?

Faktum är ju att bakom kameran som enligt vissa aldrig ljuger,
står en fotograf som gör ett val.

Som fotografer sätter vi automatiskt en egen prägel på sanningen.

En sådan enkel sak som att välja att fotografera i svartvitt kan förändra meningen i en bild,
och på så sätt ändra verkligheten från hur det verkligen såg ut när vi tog bilden.

Lewis Wicke Hine sade en gang, "While photography may not lie, liars may photograph".

Så vem talar då sanning?

Kanske allt är en lögn?

Vad jag personligen tror är att fantasi inte blir verklighet förrän publiken accepterar det som sanning. Det är därför vi aldrig får glömma att ifrågasätta det vi ser.

Jag tror att det faktiskt är lättare att lura sin publik genom dokumentärfoto,
än alla de retuscherade bilder vi ser i veckotidningar.
Vi är informerade om hur reklam retuscherar för att uppnå perfektion,
vi vet att program som photoshop existerar.

Dokumentärfoto är respekterat, och kanske det gör att denna genre så lätt kan manipulera.

Så när du ser en krigsutställning av Robert Capa,
köper du hans verklighet?

Verklighet? Platning jag gjorde med the Luxe.