Utanför mitt fönster skymtar ett mörkt England.

Den första vinterkylan har knackat på min dörr,
om jag kan stannar jag gärna inne.

Här är till min förvåning dock varmare än i Sverige.

Mellan kafferaster och varma duschar försöker jag skriva min essay.

Jag gillar att skriva,
men det blir svårt när hjärnan vill vandra iväg till andra tankar.

Jag har valt att skriva om topic no. 4; vad som nedvärderat sanningen i dokumentärfoto.

Det får mig att undra;
vad är igentligen sanning i foto?

Faktum är ju att bakom kameran som enligt vissa aldrig ljuger,
står en fotograf som gör ett val.

Som fotografer sätter vi automatiskt en egen prägel på sanningen.

En sådan enkel sak som att välja att fotografera i svartvitt kan förändra meningen i en bild,
och på så sätt ändra verkligheten från hur det verkligen såg ut när vi tog bilden.

Lewis Wicke Hine sade en gang, "While photography may not lie, liars may photograph".

Så vem talar då sanning?

Kanske allt är en lögn?

Vad jag personligen tror är att fantasi inte blir verklighet förrän publiken accepterar det som sanning. Det är därför vi aldrig får glömma att ifrågasätta det vi ser.

Jag tror att det faktiskt är lättare att lura sin publik genom dokumentärfoto,
än alla de retuscherade bilder vi ser i veckotidningar.
Vi är informerade om hur reklam retuscherar för att uppnå perfektion,
vi vet att program som photoshop existerar.

Dokumentärfoto är respekterat, och kanske det gör att denna genre så lätt kan manipulera.

Så när du ser en krigsutställning av Robert Capa,
köper du hans verklighet?

Verklighet? Platning jag gjorde med the Luxe.