Fred Butler style



Nu kan ni hitta en utav mina bilder från plåtningen med jason Evans på Fred Butlers blogg, där han även nämner denna fotoblogg. Fred Butler är en känd designer som bland annat skapar accessoarer och rekvisita till modeplåtningar.
Ta en titt här http://fredbutlerstyle.blogspot.com/.
Idag gör han ett litet projekt jag kommer delta i som kallas "Wear Your Old Band T-Shirt to work Day". Människor skall plocka fram sina gamla märkes T-shirtar och ta ett självporträtt iklädda dessa. Om Du vill vara med, maila en bild på dig i din märkes Tshirt till min mailadress: hagnesta_hill@hotmail.com.



Nu ska jag förbereda mig inför min tuturial i eftermiddag. Jag hoppas att de fortfarande kommer gilla min ideér till mitt projekt - TV Communities.

Have a nice day
Bim

Nyckelord:



Fotoassistentens drömjobb


Två utav våra modeller.


Jag tog morgontåget till London denna Fredag. Klockan 08.00 rullade jag iväg med tåget mot Storbritanniens storstad, platsen där allt tycks hända. Efter en smoothie på Waterloo ledde tunnelbanan mig till hjärtat av staden där jag skulle tillbringa min dag. Jag hade räknat dagarna i en månad och nu var det dags. Det var med nervösa steg jag närmade mig Somerset House.




 
Kaffe och Te dracks i den trevliga lobbyn, precis bredvid studion.



Jason Evans, en utav de hetaste namnen inom Fashion Photography men även en mångsysslare som fotat band som till exempel Radiohead. Min beundran är såklart stor och jag kände mig lite som en idiot, då jag inte insåg detta förrän i slutet av förra året. Jason har nu lämnat UCA men efter en del kontakt över mail blev jag erbjuden att assistera honom för en live-shoot i Somerset house samtidigt som den pågående utställningen Fashion Revolution.


Det såklallade "kamerabordet" där alla tillbehör fanns. Till exempel film, tejp, blixtar och såklart kammen till Jasons peruk.



Fashion Revolution
anordnas av ShowStudio (http://www.showstudio.com/), en prisbelönad fashion webbsida skapad av den kända fotografen Nick Knight. Profiler som Kate Moss, Naomi Campbell, Björk samt kreatörer som till exempel John Galliano och Alexander McQueen har samarbetat för att göra denna webbsida och utställning till något alldeles extra.

 

Efter en liten promenad kring byggnaden hittade jag tillslut studion och även Jason, som berättade lite mer om plåtningen. Rummet vi befann oss i hade en vit konkav vägg inramad av två svarta sidoväggar och slutligen den viktigaste delen, en vägg som såg ut som en spegel. Men vad vi snart insåg var att detta inte var den vanliga spegel som den giganiska väggen såg ut som; för människorna utanför var detta ett fönster. Vad detta innebar att dessa för oss osynliga människor kunde se oss. Inte nog med detta sändes hela plåtningen live över Internet. Jason själv ville skapa en alldeles unik känsla för att kunna skapa unika bilder.

 
På andra sidan dessa speglar fanns våran stora publik. Då och då kunde man skymta en ljusstrimma från en mobil eller dylikt, då ljus kunde komma från utsidan men inte lämna insidan av studion.




Vi fick även fixa rekvisita, det var många svarta ballonger att blåsa upp!



För att kunna skapa dessa unika bilder ville Jason känna sig obekväm, vilket förhoppningsvis skulle färga bilderna. Han förklarade att han kände väldigt obehag inför att jobba i en miljö där det spelas hög musik. Därför hade det ordnats ett trumset på en upphöjning där en maskerad musikant skulle sitta för att spela psykedeliska rytmer. Inte nog med detta hade Jason dagen till ära med sig en svart, lång peruk som han skulle använda då han plåtade, allt för att han skulle känna sig irriterad.

 

Jag och mina medarbetare började efter detta installera utrustningen. Mycket och olika saker fanns i alla möjliga former och storlekar. Mycket av detta var prylar jag aldrig tidigare använt och dessvärre kan jag inte ens nu minnas namnet på dem. Det är så annorlunda att jobba i en riktigt stor studio. Visst är studiorna på universitetet stora, men till denna plåtning krävdes tillbehör så gigantiska att jag på egen hand antagligen aldrig hade lyckats att installera dem. Dock måste jag tillägga att Jason endast använde en stor lampa och en lite mindre. Vi hade även blivit tillsagda att ta med varsin handhållen blixt till studion.

 
Vid detta trumset satt vår svartmaskerade trummis. I hörnet ser ni Jasons filmcrew som filmde oss under hela dagen och upprätthöll livesändning över internet.




Modellerna skickades sedan in till stylingen där de blev klädda och sedan sminkade. Bland stylisterna såg jag även ett bekant ansikte. Detta ansikte tillhörde en tidigare elev från UCA. Lite förvånad över att se honom i stylingrummet frågade jag hur det kom sig att han sysslade med detta denna dag. Det visade sig att han inte alls valt ett karriärbyte utan bara vidgade sina vyer en aning, något som jag tyckte lät mycket klokt och som visar hur mycket möjligheter det finns när man gått en kreativ kurs. Detta motbevisar även alla som påstår att det inte finns några jobb som studerat konst och kreativa ämnen.




Gruppen manikänger bestod utav killar utvalda från själva utställningen ett par dagar tidigare då de fått gå in i ett bås för att spela in en presentation framför en videokamera. När detta väl var färdigt kunde vi börja med första plåtningen. Vad som nu hände var att jag, som blivit utvald till att slå en alldeles speciell tärning, började med att slå denna. På tärningen fanns inga siffror, utav kroppsdelar. Jason sa först namnen på de två modeller som skulle utföra rörelserna och jag sa sedan på vilka kroppsdelar de skulle röra vid varandra med hjälp av min tärning. Detta skapade till slut poser som var intressanta och annorlunda. Under hela denna procedur och under resten av plåtningen skulle alla i rummet även bära mörka solglasögon. Detta för att vi även spelade ”rollen” som assistenter på bilderna. Sedan drogs även namn på känslor ur en hatt och modellerna fick en känsla var som de skulle representera.

 

När Jason sedan plåtade var det dags för oss att använda våra blixtar. Bilderna togs på 1 sekunds slutartid, vilket gjorde att vi snabbt kunde trycka liv i våra blixtar då vi såg ljuset från Jasons stora blixt. På så sätt blev även detta en unik ljussättning eftersom vi för det mesta kunde välja själva hur vi ville rikta våra blixtar. Efter ett par plåtningar kom ännu en överraskning – BBC kom på besök. Vi blev filmade under en del av dagen och Jason blev sedan intervjuad.

 

Här filmas och intervjuvas Jason efter att BBC crew filmat vår "föreställning".



Vad jag tyckte var spännande och viktigt att poängtera med detta event var att det var lika mycket performance som en plåtning. Fotografer som Jason Evans tar foto ett steg längre och ställer frågor som får oss att fundera om fotografi måste vara begränsat till den slutgiltiga bilden. Ibland kan kameran fungera lika mycket som en recorder som ett konstredskap, och vi får inte glömma alla de små händelser som leder oss till den där millisekunden då vi pressar ner fingret på avlösaren.


Detta blev effekten då jag råkade avlösa Jasons stora blixt då jag fotade trummisen under pausen. Eftersom jag hade en lång exponeringstid skapades utdragna ljuskällor som jag tyckte såg rätt läckra ut i detta fall.

Nyckelord:



RSS 2.0