Sean Raggetts fotografi från National Portrait Gallery



Solen sken och vinden var frisk då jag vaknade denna Lördagsmorgon. Efter att min väckarklocka inte lydde order fick jag skynda in i duschen för att bli klar i god tid innan tåget till London skulle gå. Självklart tog en utav årets största Rugbymatcher plats i London idag. Överallt såg jag och min väninna Lu-Lu glada engelsmän som lämnat sina hem för att avnjuta en pint och gorma över en god match. Detta innebar dock att tunnelbanan blev mer intim än vanligt. Vi hade dock inte några planer att dela denna kärlek till öl och sport, vi hade begett oss till London för att hålla oss uppdaterade med fotovärlden.

Engelskmännen älskar jul och i London annonseras det för fullt. Konsumera, konsumera, konsumera. Överallt ser man färgglada plastkassar och kartonger. Inte ens kan man köpa en vanlig cappuccino utan att bli erbjuden en Egg-Nog Latte eller en Gingerbread Machiato. Jag nöjde mig med min vanliga hederliga kopp kaffe med en liten panini för att få energi inför utställningarna.

Först begav vi oss till the National Portrait Gallery för att besöka Taylor Wessing Photographic Portrait Prize (http://www.npg.org.uk/). Jag och Lu-Lu besökte denna utställning även förra året och den har tagit plats årligen sedan 2005. Detta år var precis lika inspirerande och vacker som förra året. Om jag inte nämnt det tidigare så känner jag en speciell kärlek till just porträtt. Människor sedda genom en kameralins är nog det som intresserar mig allra mest. Porträttet är något väldigt känsligt, och fotografen måste vara noggrann så att människan representeras på rätt sätt. Ofta så kan det fula och skitiga vara vackrare än det rena och sköna. Och precis som en utav mina lärare sade häromdagen ”verkligheten är ofta mer bisarr än fiktionen”. Många av porträtten hade den mjuka drömliknande ljussättningen som jag verkligen gillar, och jag beundrar de fotografer som kan få ett dokumentärporträtt att likna ett konstverk. ”Riktiga” människor och omständigheter känns så innerligt och genuint att titta på.

Efter detta begav vi oss ännu en gång under jorden. Kors och tvärs med byten av tunnelbanelinjer gjorde mig en aning yr och förvirrad. Till slut hittade vi Whitechapel Gallery dit vi kommit på grund utav kreatören Sophie Calle.

Sophie Calle är en fransk konstnär som våra lärare nämnt i många av våra föreläsninger. Det kändes därför passande att kika på hennes utställning. Utställningen var indelad i två delar, övervåning och våning ett. Den första våningen innehöll den del av hennes arbete som blivit mest uppmärksammad. Denna utställning hade kommit till då hennes älskare valt att lämna henne genom ett mail. Hon hade sedan skickat detta mail till över 100 kvinnor inom olika arbetsgrupper som fick göra sin egna tolkning eller kreation utav brevet. Jag gillade idéen väldigt mycket då hon gjort något som faktiskt ingen tidigare gjort. Fotografierna i utställningen var en kollektion porträtt av kvinnorna då de läser breven.

Ursäkta för fördröjning av bilder, tekniska problem, bilder inom kort!

Hösten har kommit till Farnham. Här ser ni huvudingången till Universitetet vars glasportar nu är inramad av gula, orangea och bruna löv.

Efter en sömlös helg sitter jag denna måndagskväll framför min dator för att försöka inleda uppsats nummer ett. Dagarna blir mörkare och kortare, vilket påminner oss om att tiden rinner allt fortare och hjärtat klappar några slag extra. När man har allt för många bollar i luften är det så lätt att något går snett.

 
Jag tog min kära D700 på promenad i Farnham. Detta är Lion And Lamb Alley. Här promenerar du på vägen till UCA Farnham.

Just nu känns det lite som att min hjärna är i vakuum. Det är lustigt att det händer just när man har som mest att göra. Jag tror att det är viktigt som fotograf att man kontinuerligt tar bilder även om man inte är riktigt säker på hur det slutgiltiga resultatet kommer att se ut. För att få nya idéer måste i alla fall jag ge mig ut med kameran och fota, även om det så är droppar på november-löven som ligger slarvigt tappade på den våta asfalten utanför mitt hus. Mitt projekt om teven och dess inverkan kommer att vara helt konstruerat av mig, i motsats till dokumentärfoto då det gäller att fånga vad andra låter hända så måste jag noggrant planera hur jag vill att bilderna ska se ut.

Pågående utställning i James Hockey gallery på Universitetet, väldigt passande till Halloween.


Om jag ska vara helt ärlig är det dock uppsatserna som jag måste fokusera på. Till dessa tillkommer en lång läs lista. Detta året är tufft och texterna komplicerade. Mycket av de nya böckerna handlar om psykoanalys och hur vi läser bilder, men på listan återkommer självklart Roland Barthes från förra året. ”Camera Lucida” av Roland Barthes är antagligen den mest nämnda boken om man lägger ihop år ett och två.

För att inte låta inspirationen och hjärnan torka ut så tänkte jag snart bege mig in till centrala London för att gå på lite utställningar. Det känns viktigt att vara up-to-date med vad som händer utanför universitetet nu när jag snart har studerat halva tiden av min treåriga kurs.

Imorgon är det dags för ännu en lecture och jag hoppas att detta ska ge lite ny näring till mitt än så länge tomma word dokument med namnet ”Essay no 1, Theory & Criticism”.