Skrivet den 4e februari..

Porträtt taget i Paris där jag tillbringade en del av det två veckor långa lovet.





Hej alla fotoälskare.

Idag har jag haft terminens första introduktion efter två veckors uppehåll.
Det nya projektet går under titeln: Narratives and Audience. Som ni kanske förstår handlar detta om att berätta historier i bilder. Vad som var extra roligt var att svenska fotografen Anna Lindestam var en utav våra tre gästföreläsare. Hon jobbar mycket med vad man skulle kunna kalla mellanrummet mellan olika sinnesstämningar och en utav hennes projekt tog mellan 8 - 30 timmar per bild. Mer om henne kommer ni antagligen kunna läsa om på denna blogg senare, då jag redan frågat henne om en intervju som hon tackat ja till. Om det är någon av er läsare som känner till henne och har frågor kan ni ställa dem i kommentar-fältet, så kommer jag försöka stjäla lite av hennes tid så snart som möjligt för att få svar på dessa samt mina egna.




De franska gatuartisterna drack te för att hålla sig varma i det kyliga Paris



Den andra föreläsaren var Anna Fox, som nu lämnat över course-leader rollen till Stephen Bull, som var den tredje föreläsaren denna Torsdag. Projektet, som jag förstod det, kommer vara väldigt brett. Det svåra i ämnet kommer framförallt vara att använda bilderna vi tar på rätt sätt. Att förmedla en vald historia, att ha kontroll över vår publik. Fotografer som nämndes var bland annat; Jeff Wall, Martin Parr, Gregory Crewdson och Mitch Epstein - som jag skrev en uppsats om förra terminen. Självfallet diskuterades många andra fotografer och stilarna var varierade och intressanta. Vi kan nu välja om vi vill använda oss utav en grupp av bilder eller en ensam bild - en såkallad tableau. Att jag redan nu gissar att de flesta kommer att förmedla sin historia i en serie bilder beror på att mycket av vårt teoretiska arbete kommer handla om olika effekter som kan uppnås beroende på vilken bild man placerar brevid en annan. Jag tror att detta projekt kan vara det som kommer att passa mig bäst hittills. Jag vill gärna förmedla något i de bilder jag tar och presenterar. Meningen och idén bakom bilderna, är för mig minst lika viktig som kompositionen. Jag lägger alltid mycket tid på ordningen och texten kring mina bilder, vilket går hand i hand med så kallad storytelling. Det skall därför bli intressant att se hur detta projekt utvecklas. De närmsta dagarna kommer jag lägga mycket tid på att fundera ut ett koncept som jag verkligen vill berätta om i mina bilder.



Ännu en bild från kyliga Paris...


Det bästa råd vi fick under dagen kom nog från Anna Fox. Detta råd var att inte välja ett ämne för att det ska passa projektbeskrivningen. Det vi ska fokusera på är att välja ett projekt som vi kan känna en passion till - något som kan låta självklart men som faktiskt kan komma i andra hand om man stirrar sig blind på projektbeskrivningen. Efter detta blir jobbet att vrida det valda ämnet för att passa in på vår brief. För mig är detta råd om passion viktigt eftersom ett opassionerat projekt verkligen blir kvävande, då det känns som att man blir tvingad att producera. Om man däremot varsamt väljer något man verkligen vill uttrycka i bild, så kan man beröra människor på ett helt annat plan. Om skaparen inte är intresserad av det som han eller hon utforskar genom kameralinsen, så kommer troligen inte publiken sugas in av intresse heller. Så vad jag vill säga till alla fotografer i detta februarinlägg- våga vara passionerade!






Nu bjuder jag även lite på mig själv; här ser ni mig i paris. Foto taget med blixt + lång exponering.

På bild: Frida Hjortronsteen


Nu har jag äntligen lämnat in uppsatsen National and Cultural Identity, och vi är ”fria” i två veckor. Dock tog jag en tur till biblioteket idag för att förbereda mig inför ett utav våra nästa projekt – Institutions. Jag fick även möta en ny elev på skolan idag, Mårten Lange – som har vunnit Hasselbladstipendiet och därför blir sponsrad under sin Masters som han valt att göra just i Farnham.

Mötet med Mårten fick mig att tänka på hur jag kände mig när jag först kom till Universitetet. Det var intressant att höra om Mårtens erfarenhet från sin svenska fotoutbildning i Göteborg. Jag själv, är van vid att få betyg i samband med varje projekt. Då Mårten berättade att man på hans svenska utbildning endast blev bedömd som godkänd eller icke-godkänd, blev jag lite fundersam. Är detta bra eller dåligt? Kan man verkligen betygsätta foto? Jag kan på många sätt tycka att det är bra att bli placerad betygsmässigt, då jag på en skala kan utläsa vilken nivå mina lärare anser mitt ”material” ska placeras. Samtidigt måste jag erkänna att foto kan vara väldigt personligt, och kanske ibland omöjligt att betygsätta. Fast visst känner man sig väldigt stolt när man får bekräftelse i form av ett betyg efter hårt arbete. Så länge jag lär mig om foto behöver jag feedback, för att förstå vad en bra bild är. I många fall är det ju faktiskt så, att den som anstränger sig och jobbar hårt blir en bra fotograf. Betyg ger en viss motivation till att ge lite extra. För visst krävs träning för att få kunskapen om hur man kan använda sig av sitt alldeles egna foto-öga. Självfallet tror jag att det finns de som har en medfödd talang i att se och fånga, då bilden i sig är som tidigare nämnt väldigt personlig. Men jag tror också att man bara kan bli en riktigt vass fotograf då man kritiserar första bilden, tar upp kameran och försöker igen.

 
Bild tagen under mitt jullov. Ljuskällor; Nikon SB 600 och Nikon SB 900

Nu ska jag återgå till böcker och fotografer. Det krävs en del användning av uppslagsverket för att förstå innebörden utav den brief som tillhör nästa projekt. Jag återkommer snart med mer om detta!

/Bim

Efter ett jullov i Sverige är jag nu tillbaks i UK. Trots att universitetet har varit stängt så har det varit ett stressigt lov eftersom projekten ska lämnas in denna vecka. Direkt efter att ha blivit hämtad från tågstationen var det dags att lägga många timmar på redigering, ännu är det inte klart. Jag drar mig något för att ta en kopp kaffe, då jag om en stund måste tvinga mig att lägga ifrån mig Photoshop för att få några timmars sömn.

Det är projektet Vision and Knowledge som utgör denna stress. Som jag nämnt tidigare, skall vi röra vid den ”påhittade communityn”, då jag valde att jobba med TV som en overklig mötesplats. På Onsdag börjar vår slutgiltiga assesment, då alla arbeten skall hänga tills fredag. Vi kommer vara närvarande, kritisera och kritiseras, och ana vad betyget kommer att bli. Så just nu har jag många bilder kvar att titta igenom och välja mellan….
Men jag återkommer snart med mer!

Nu kan ni hitta en utav mina bilder från plåtningen med jason Evans på Fred Butlers blogg, där han även nämner denna fotoblogg. Fred Butler är en känd designer som bland annat skapar accessoarer och rekvisita till modeplåtningar.
Ta en titt här http://fredbutlerstyle.blogspot.com/.
Idag gör han ett litet projekt jag kommer delta i som kallas "Wear Your Old Band T-Shirt to work Day". Människor skall plocka fram sina gamla märkes T-shirtar och ta ett självporträtt iklädda dessa. Om Du vill vara med, maila en bild på dig i din märkes Tshirt till min mailadress: [email protected].



Nu ska jag förbereda mig inför min tuturial i eftermiddag. Jag hoppas att de fortfarande kommer gilla min ideér till mitt projekt - TV Communities.

Have a nice day
Bim

Två utav våra modeller.


Jag tog morgontåget till London denna Fredag. Klockan 08.00 rullade jag iväg med tåget mot Storbritanniens storstad, platsen där allt tycks hända. Efter en smoothie på Waterloo ledde tunnelbanan mig till hjärtat av staden där jag skulle tillbringa min dag. Jag hade räknat dagarna i en månad och nu var det dags. Det var med nervösa steg jag närmade mig Somerset House.

 
Kaffe och Te dracks i den trevliga lobbyn, precis bredvid studion.

Jason Evans, en utav de hetaste namnen inom Fashion Photography men även en mångsysslare som fotat band som till exempel Radiohead. Min beundran är såklart stor och jag kände mig lite som en idiot, då jag inte insåg detta förrän i slutet av förra året. Jason har nu lämnat UCA men efter en del kontakt över mail blev jag erbjuden att assistera honom för en live-shoot i Somerset house samtidigt som den pågående utställningen Fashion Revolution.


Det såklallade "kamerabordet" där alla tillbehör fanns. Till exempel film, tejp, blixtar och såklart kammen till Jasons peruk.



Fashion Revolution anordnas av ShowStudio (http://www.showstudio.com/), en prisbelönad fashion webbsida skapad av den kända fotografen Nick Knight. Profiler som Kate Moss, Naomi Campbell, Björk samt kreatörer som till exempel John Galliano och Alexander McQueen har samarbetat för att göra denna webbsida och utställning till något alldeles extra.

Efter en liten promenad kring byggnaden hittade jag tillslut studion och även Jason, som berättade lite mer om plåtningen. Rummet vi befann oss i hade en vit konkav vägg inramad av två svarta sidoväggar och slutligen den viktigaste delen, en vägg som såg ut som en spegel. Men vad vi snart insåg var att detta inte var den vanliga spegel som den giganiska väggen såg ut som; för människorna utanför var detta ett fönster. Vad detta innebar att dessa för oss osynliga människor kunde se oss. Inte nog med detta sändes hela plåtningen live över Internet. Jason själv ville skapa en alldeles unik känsla för att kunna skapa unika bilder.

 
På andra sidan dessa speglar fanns våran stora publik. Då och då kunde man skymta en ljusstrimma från en mobil eller dylikt, då ljus kunde komma från utsidan men inte lämna insidan av studion.




Vi fick även fixa rekvisita, det var många svarta ballonger att blåsa upp!



För att kunna skapa dessa unika bilder ville Jason känna sig obekväm, vilket förhoppningsvis skulle färga bilderna. Han förklarade att han kände väldigt obehag inför att jobba i en miljö där det spelas hög musik. Därför hade det ordnats ett trumset på en upphöjning där en maskerad musikant skulle sitta för att spela psykedeliska rytmer. Inte nog med detta hade Jason dagen till ära med sig en svart, lång peruk som han skulle använda då han plåtade, allt för att han skulle känna sig irriterad.

Jag och mina medarbetare började efter detta installera utrustningen. Mycket och olika saker fanns i alla möjliga former och storlekar. Mycket av detta var prylar jag aldrig tidigare använt och dessvärre kan jag inte ens nu minnas namnet på dem. Det är så annorlunda att jobba i en riktigt stor studio. Visst är studiorna på universitetet stora, men till denna plåtning krävdes tillbehör så gigantiska att jag på egen hand antagligen aldrig hade lyckats att installera dem. Dock måste jag tillägga att Jason endast använde en stor lampa och en lite mindre. Vi hade även blivit tillsagda att ta med varsin handhållen blixt till studion.

 
Vid detta trumset satt vår svartmaskerade trummis. I hörnet ser ni Jasons filmcrew som filmde oss under hela dagen och upprätthöll livesändning över internet.

Modellerna skickades sedan in till stylingen där de blev klädda och sedan sminkade. Bland stylisterna såg jag även ett bekant ansikte. Detta ansikte tillhörde en tidigare elev från UCA. Lite förvånad över att se honom i stylingrummet frågade jag hur det kom sig att han sysslade med detta denna dag. Det visade sig att han inte alls valt ett karriärbyte utan bara vidgade sina vyer en aning, något som jag tyckte lät mycket klokt och som visar hur mycket möjligheter det finns när man gått en kreativ kurs. Detta motbevisar även alla som påstår att det inte finns några jobb som studerat konst och kreativa ämnen.

Gruppen manikänger bestod utav killar utvalda från själva utställningen ett par dagar tidigare då de fått gå in i ett bås för att spela in en presentation framför en videokamera. När detta väl var färdigt kunde vi börja med första plåtningen. Vad som nu hände var att jag, som blivit utvald till att slå en alldeles speciell tärning, började med att slå denna. På tärningen fanns inga siffror, utav kroppsdelar. Jason sa först namnen på de två modeller som skulle utföra rörelserna och jag sa sedan på vilka kroppsdelar de skulle röra vid varandra med hjälp av min tärning. Detta skapade till slut poser som var intressanta och annorlunda. Under hela denna procedur och under resten av plåtningen skulle alla i rummet även bära mörka solglasögon. Detta för att vi även spelade ”rollen” som assistenter på bilderna. Sedan drogs även namn på känslor ur en hatt och modellerna fick en känsla var som de skulle representera.

När Jason sedan plåtade var det dags för oss att använda våra blixtar. Bilderna togs på 1 sekunds slutartid, vilket gjorde att vi snabbt kunde trycka liv i våra blixtar då vi såg ljuset från Jasons stora blixt. På så sätt blev även detta en unik ljussättning eftersom vi för det mesta kunde välja själva hur vi ville rikta våra blixtar. Efter ett par plåtningar kom ännu en överraskning – BBC kom på besök. Vi blev filmade under en del av dagen och Jason blev sedan intervjuad.

Här filmas och intervjuvas Jason efter att BBC crew filmat vår "föreställning".

Vad jag tyckte var spännande och viktigt att poängtera med detta event var att det var lika mycket performance som en plåtning. Fotografer som Jason Evans tar foto ett steg längre och ställer frågor som får oss att fundera om fotografi måste vara begränsat till den slutgiltiga bilden. Ibland kan kameran fungera lika mycket som en recorder som ett konstredskap, och vi får inte glömma alla de små händelser som leder oss till den där millisekunden då vi pressar ner fingret på avlösaren.


Detta blev effekten då jag råkade avlösa Jasons stora blixt då jag fotade trummisen under pausen. Eftersom jag hade en lång exponeringstid skapades utdragna ljuskällor som jag tyckte såg rätt läckra ut i detta fall.

Sean Raggetts fotografi från National Portrait Gallery



Solen sken och vinden var frisk då jag vaknade denna Lördagsmorgon. Efter att min väckarklocka inte lydde order fick jag skynda in i duschen för att bli klar i god tid innan tåget till London skulle gå. Självklart tog en utav årets största Rugbymatcher plats i London idag. Överallt såg jag och min väninna Lu-Lu glada engelsmän som lämnat sina hem för att avnjuta en pint och gorma över en god match. Detta innebar dock att tunnelbanan blev mer intim än vanligt. Vi hade dock inte några planer att dela denna kärlek till öl och sport, vi hade begett oss till London för att hålla oss uppdaterade med fotovärlden.

Engelskmännen älskar jul och i London annonseras det för fullt. Konsumera, konsumera, konsumera. Överallt ser man färgglada plastkassar och kartonger. Inte ens kan man köpa en vanlig cappuccino utan att bli erbjuden en Egg-Nog Latte eller en Gingerbread Machiato. Jag nöjde mig med min vanliga hederliga kopp kaffe med en liten panini för att få energi inför utställningarna.

Först begav vi oss till the National Portrait Gallery för att besöka Taylor Wessing Photographic Portrait Prize (http://www.npg.org.uk/). Jag och Lu-Lu besökte denna utställning även förra året och den har tagit plats årligen sedan 2005. Detta år var precis lika inspirerande och vacker som förra året. Om jag inte nämnt det tidigare så känner jag en speciell kärlek till just porträtt. Människor sedda genom en kameralins är nog det som intresserar mig allra mest. Porträttet är något väldigt känsligt, och fotografen måste vara noggrann så att människan representeras på rätt sätt. Ofta så kan det fula och skitiga vara vackrare än det rena och sköna. Och precis som en utav mina lärare sade häromdagen ”verkligheten är ofta mer bisarr än fiktionen”. Många av porträtten hade den mjuka drömliknande ljussättningen som jag verkligen gillar, och jag beundrar de fotografer som kan få ett dokumentärporträtt att likna ett konstverk. ”Riktiga” människor och omständigheter känns så innerligt och genuint att titta på.

Efter detta begav vi oss ännu en gång under jorden. Kors och tvärs med byten av tunnelbanelinjer gjorde mig en aning yr och förvirrad. Till slut hittade vi Whitechapel Gallery dit vi kommit på grund utav kreatören Sophie Calle.

Sophie Calle är en fransk konstnär som våra lärare nämnt i många av våra föreläsninger. Det kändes därför passande att kika på hennes utställning. Utställningen var indelad i två delar, övervåning och våning ett. Den första våningen innehöll den del av hennes arbete som blivit mest uppmärksammad. Denna utställning hade kommit till då hennes älskare valt att lämna henne genom ett mail. Hon hade sedan skickat detta mail till över 100 kvinnor inom olika arbetsgrupper som fick göra sin egna tolkning eller kreation utav brevet. Jag gillade idéen väldigt mycket då hon gjort något som faktiskt ingen tidigare gjort. Fotografierna i utställningen var en kollektion porträtt av kvinnorna då de läser breven.

Ursäkta för fördröjning av bilder, tekniska problem, bilder inom kort!

Hösten har kommit till Farnham. Här ser ni huvudingången till Universitetet vars glasportar nu är inramad av gula, orangea och bruna löv.

Efter en sömlös helg sitter jag denna måndagskväll framför min dator för att försöka inleda uppsats nummer ett. Dagarna blir mörkare och kortare, vilket påminner oss om att tiden rinner allt fortare och hjärtat klappar några slag extra. När man har allt för många bollar i luften är det så lätt att något går snett.

 
Jag tog min kära D700 på promenad i Farnham. Detta är Lion And Lamb Alley. Här promenerar du på vägen till UCA Farnham.

Just nu känns det lite som att min hjärna är i vakuum. Det är lustigt att det händer just när man har som mest att göra. Jag tror att det är viktigt som fotograf att man kontinuerligt tar bilder även om man inte är riktigt säker på hur det slutgiltiga resultatet kommer att se ut. För att få nya idéer måste i alla fall jag ge mig ut med kameran och fota, även om det så är droppar på november-löven som ligger slarvigt tappade på den våta asfalten utanför mitt hus. Mitt projekt om teven och dess inverkan kommer att vara helt konstruerat av mig, i motsats till dokumentärfoto då det gäller att fånga vad andra låter hända så måste jag noggrant planera hur jag vill att bilderna ska se ut.

Pågående utställning i James Hockey gallery på Universitetet, väldigt passande till Halloween.


Om jag ska vara helt ärlig är det dock uppsatserna som jag måste fokusera på. Till dessa tillkommer en lång läs lista. Detta året är tufft och texterna komplicerade. Mycket av de nya böckerna handlar om psykoanalys och hur vi läser bilder, men på listan återkommer självklart Roland Barthes från förra året. ”Camera Lucida” av Roland Barthes är antagligen den mest nämnda boken om man lägger ihop år ett och två.

För att inte låta inspirationen och hjärnan torka ut så tänkte jag snart bege mig in till centrala London för att gå på lite utställningar. Det känns viktigt att vara up-to-date med vad som händer utanför universitetet nu när jag snart har studerat halva tiden av min treåriga kurs.

Imorgon är det dags för ännu en lecture och jag hoppas att detta ska ge lite ny näring till mitt än så länge tomma word dokument med namnet ”Essay no 1, Theory & Criticism”.

 


Alla de dagar då jag sätter mig ner för att skriva verkar gå i regnets tecken. Dagen har varit lång och mörk. En sådan dag då det känns som man vaknat tidigt fastän jag inte steg upp förrän kl 9, för att sedan lägga sig sent. Mörkret förvränger sanningen och vi tittar på klockan för att inte bli lurade då dagsljus inte vägleder våra sinnen.

Jag klagar inte. Jag skriver bäst dagar som dessa då en långpromenad i parken skulle innebära våta skor och frusna händer. Hellre sitter man inne än att låta kroppen bli attackerad av isiga Oktoberdroppar.

 Projekten fortlöpor och seminars, tutorials och lectures ligger tätt sammanflätade i schemat för år två. Denna vecka ska jag göra mitt bästa för att börja skriva en utav de två uppsatserna. Än så länge har jag endast forskat och gjort research relaterat till det jag skulle vilja skriva om.
Till uppsats nummer ett vill jag skriva om hur människokoppen är representerad i fotografi och hur denna används och läses på olika sätt beroende på vilken genre av foto vi hittar den i.

Jag har forskat lite om den svenska fotografen Lennart Nilsson. Inspirationen till detta fick jag efter att ha sett honom på svenska nyheter som jag följer varje dag på webben. Hans personliga intresse låg i det vetenskapliga fotografiet då han genom avancerad teknik lyckades fotografera fostrets utveckling i den gravida kvinnans kropp. Detaljerna i bilderna är häpnadsväckande och världen förundrades över det man tidigare inte kunnat se utan bara föreställt sig.
I samband med detta var det självklart olika organisationer och företag som ville använda dessa bilder. Vad Herr Nilsson inte hade räknat med, då han såg sitt projekt som en veteskaplig undersökning, var att detta även skulle ge bränsle till organisationer som arbetade med kampanjer mot abort.

Jag tycket att det är väldigt intressant hur fotograferandet kan leda till en provokation som fotografen från början inte ens övervägt skulle kunna infalla i samband med det jobb han eller hon utfört. I detta fall tog Lennart Nilsson beslutet att inte sälja rättigheterna till bilderna, då hans avsikt inte var att peka finger utan snarare att visa oss något vi aldrig tidigare skådat. Han ville att vi skulle fascineras, inte utav politiska eller moraliska frågeställningar utan snarare av vad hans fotograferande kunde visa oss.

Jag tycket att det är viktigt att fotografer som lever i ett samhälle som vårt, där media är en stor inspiration till de val vi gör i livet, överväger hur vi låter andra använda våra bilder. Jag tror det är viktigt att våga stå för det man dokumenterar och att prislappen inte alltid får styra våra beslut.

En annan trevlig nyhet är att jag blivit vald till Student Ambassador. Jag representerar alltså studenterna på mitt universitet och är ansiktet som studenter som kommer till våra open days kommer att möta.

Mitt första pass har jag imorgon. Då kommer jag och ett par andra studenter från de olika kurserna att guida föräldrar och studenter som kommer för att ta en närmre titt på University of Creative Arts Farnham. Det ska bli spännande att bli mer involverad och jag kommer att få knyta många nya kontakter, bland annat med personer från systeruniversiteten.

Mitt fotohuvud går allt oftare på högvarv men nu är timmen sen och det är dags att stänga av suset av idéer och frågeställningar. Jag återkommer snart för att tömma tankar i denna fotoblogg, som blivit en del av mitt liv och en länk till mitt avlånga hemland.

Allt gott till er som läser och älskar foto!

Bild jag tagit i samband med fotoprojektet Vision and Knowledge. Min idé handlar om tevens betydelse och inverkan på oss och vårt vardagsliv. Jag vill göra mitt projekt intressant genom att överdriva en smula och forska om tevemissbrukaren med ett sarkastiskt öga. Jag porträtterar teven som en drog och människan som en hjärndöd zombie. Vad är bra med TV, vad är dåligt? Hur långt går vissa i sitt tittande och vilka höjder når missbruket? Är det en källa för kunskap, eller bara ett bekvämt sätt att fly verkligheten?...
Jag har valt att göra ögonen vita, som en reflektion av det vita ljuset från teven. Vitt symboliserar för mig det meningslösa programmet. Vi matas ständigt med detta vita innehållslösa ljus och vi slipper att själva tänka och dra slutsatser.

 

/Bim Hjortronsteen

Idag vaknade jag upp till en grå dag. Den första riktigt grå dagen sedan jag återvände efter sommaren. Dropparna föll tätt från himlen och jag var tvungen att använda det enda paraply jag äger; rosa med hundvalpar på. Detta i kombination med min längd gjorde att jag lätt kunde misstagits för en tolvåring. Med blöta söndriga sneakers (som jag älskar eftersom de är de enda riktigt bekväma skor jag har) tågade jag in till Universitetet och mötte alla blöta fotoentusiaster väntandes utanför föreläsningssalen.

I Fotoprojektet Vision And Knowledge har jag valt att arbeta med identitet. Just nu har jag mest gjort research men även tagit bilder som denna för att undersöka hur identitet kan ifrågasättas och läsas ifrån ett foto. En utav mina ideér är att ta bilder på människor "off-guard", då de inte antar en viss pose eller ansiktsuttryck, utan ser ut som de skulle göra vare sig kameran var riktad emot dem eller inte.



Ännu ett exempel på ett "off-guard" moment. Bilden föreställer min syster Minna, ute på promenad.


 På menyn idag stod modernismen och vi tittade på foto som tagits för fotograferandets skull. Detta kan låta lite knepigt, och det var det! Dock fick vi lyssna till många intressanta moderna teorier och användningar för foto. En term som var relevant genom hela föreläsningen var ”the decisive moment”, alltså den lilla millisekund vi kan välja för att knäppa en bild. Vilken av alla millisekunder vi väljer är grunden för hur bilden ser ut och hur den kommer att läsas. Ett exempel på en bild som illustrerar detta mycket bra är Cartier Bressons ”The decisive moment” där vi ser en man just i språnget. Om vi som fotografer lyckas fånga precis rätt ögonblick kan de enklaste händelser växa till stora frågor, ibland även större än fotografen kan kontrollera.
Nästa måndag kommer en Seminar (en session där vi diskuterar frågor och uppsatser kring foto) att äga rum. Till dess fick vi i uppgift att i grupper hitta en bild som skulle kunna länkas till detta sätt att se och tänka foto. Jag tillsammans med min grupp bestämde oss för den kända bilden tagen av Harold Edgerton föreställande en droppe mjölk som krossas mot en röd yta. Det kan diskuteras om denna bild är en vetenskapligt undersökande bild, eller om det är konst. Tack vare fotografens skicklighet att fånga droppens möte med den röda ytan ser vi mjölk ta form på ett sätt vi aldrig tidigare skådat, vilket talar för en vetenskaplig skildring av materia. Dock kan det inte undgås att de starka färgerna gör bilden visuellt vacker. Den är även proportionellt tilltalande vilket gör att denna bild idag används flitigt som konst och inredning.

Denna bild tog jag då jag var ute på en utav mina promenader. På senaste tiden har jag tagit mycket bilder på reflektioner. Det är rätt intressant ur ett symboliskt perspektiv; Vad är inomhus, vad är utomhus?


 Allt detta är mycket intressant och det är tur att mycket inspirerande tal är en stor del av den schemalagda tiden då vi under bara första terminen kommer skriva två uppsatser samtidigt.
Vad som även händer denna vecka är att jag har en intervju för platsen som ambassadör för hela universitetet. Detta kom som en trevlig överraskning då man måste bli rekommenderad för detta. Jag vet fortfarande inte vem där är som rekommenderat mig vilket gör det lite extra spännande. På Onsdag kommer intervjun äga rum då jag skall ha förberett ett tal på fem minuter om varför jag sökte till Universitetet och min kurs – spännande!

Fotoprojektet som nu även börjar ta fart går under namnet Vision and Knowledge. Mer om detta kommer jag skriva om i mitt nästa blogginlägg!

 
Teorin sköljer jag ner med en kopp kaffe.


Jag vill även passa på att tacka för alla kommentarer och feedback jag får både här på bloggen och genom facebook! Jag uppskattar alla synpunket och jobbar för att bloggen ska vara och bli mer och mer intressant. Har ni några frågor eller önskemål så tveka inte att skriva till mig!

Ha en jättefin vecka och glöm inte att alltid ha en kamera på axeln!

/Bim Hjortronsteen

 Bilderna jag analyserade idag

Edgertons Milk drop coronet: http://www.vam.ac.uk/vastatic/microsites/photography/images/photograph/large/im00231.jpg

Bressons The decisive moment: http://www.doobybrain.com/wp-content/uploads/2009/03/cartier-bresson-decisive-moment.jpg

En utav mina små leksaker. Tvärr kan jag inte ta några bilder med den.

Solen har gömt sig bakom ett tjockt, grått molntäcke. På min bärbara HP spelas kent på högsta nivå och mina housemates förstår antagligen inte ord av det Jocke Bergs röst sjunger tillsammans med de nätta tonerna från låten Nåt för dem som väntar. Språk kan ju yttra sig på många sätt, inte bara genom ord. Kanske är det en utav anledningarna till att foton är så fascinerande. Kärleken till det vackra, fula, ovanliga; alla olika former kan representeras på ett blankt ilford papper. Det är upp till dig att titta, trycka och framkalla.

Mina nya visitkort levererades häromdagen och ser ut så här. De beställdes från goodprint.co.uk. Billiga var de dock inte. För ca 400kr fick jag 100 stycken. Dock är de tryckta på fint tjockt papper.

Idag hade jag mitt första så kallade kvartsamtal. Mycket trevligt att få lite one on one tid med en utav mina lärare. Vi diskuterade det föregående året, och det kommande. Mål, förhoppningar, statistik och idéer. Jag ser verkligen fram emot detta år. Vissa av mina kurskamrater känner en viss oro för att detta årets betyg kommer räknas till slutbetyget. Jag ser snarare detta som en belöning för hårt arbete som jag planerar att utföra. Efter ett år av hjälp och trygghet är jag redo för ett ökat allvar. Självklart kommer stödet från Universitetets anställda fortfarande finnas där, men det är verkligen upp till var och en av oss att prestera och pusha oss själva lite extra.

Porträtt jag tog av modern innan jag lämnade det avlånga hemlandet.

Denna torsdag kommer det första projektet för år två att presenteras. Det enda jag redan vet är att det går under titeln Vision and Knowledge. Mer om detta kommer jag skriva om i nästa inlägg då jag kommer kunna ge fler detaljer om livet som andra års elev på University of the Creative Arts Farnham.

Under sommaren har jag utvecklat min photoshop kunskap. Det bästa sättet att lära sig PS är att testa olika verktyg och våga leka med bilderna.

Hej alla fotofanatiker och bildälskare.
Mitt hjärta klappar lite snabbare då jag tänker på att flyget mot England lyfter från Kastrups flygplats kl 11 på tisdag. Just nu är det en smula galet med packning och planering. Hur ska jag få med alla kameror?! Ett dumt val av mig var det kanske att sitta framför tv 3 som sände Sagan om Ringen, dock måste jag säga att de vackra scenerna ger inspiration och idéer.


En liten bild jag jobbade med idag. Jag har en förkärlek till bilder som har en koppling till fika. Dock ville jag göra en lite udda bild av en kaffekopp.

Idag har jag även levererat bröllopsbilder till paret Peter och Siri. Här kan ni se ett litet urval av det stora heldagspaketet som de fick ta del av. Tyvärr försvinner en del av färgen här på bloggen, men jag hoppas det ska duga endå.


Denna bild-idé fick jag på platsen. Jag mindes sagan om Rapuntzel och Prinsen som bestiger hennes hår för att rädda henne.


Lättsam och charmig bild som både jag och brudparet gillade. Jag blev speciellt nöjd med vinklarna i bilden som känns väldigt klara och nästan grafiska.


Jag är glad över att jag fick jobba med ett sådant avslappnat par. Det gör att man får tillfälle att ta bilder som denna.



Ännu en bild med det gamla gula Lundahuset som bakgrund.


Nerverna börjar komma då bruden just klivit i sin vita klänning.


Klicka på miniatyrerna för ytterligare bilder:

               

Alla papper till CSN är nu inskickade och jag är redo för mitt andra år i Farnham


Ikväll ser jag stjärnorna. Klara lyser de på en mörkblå sammetshimmel, de sätter tankarna i rullning. Jag har alltid jobbat bäst på natten, men det är även den tid på dygnet då jag grubblar som mest. Snart börjar år nummer två för mig på University of the Creative Arts. Det går inte riktigt att ignorera det faktum att jag om bara två år ska stiga ut i yrkesvälden. Jag anser att det aldrig är för tidigt att planera inför denna framtid.

Det vanligaste valet som görs av färdigutbildade fotoelever är antagligen att vara assistent till en etablerad fotograf. Redan där finns problem ett: pengar. Som assistent får man oftast börja på noll, alltså ingen lön. Det är jag naturligtvis beredd att göra. Jag har helt ärligt aldrig levt ett liv av lyxkonsumtion så nedskärningar är inte ett problem för mig. Ett annat alternativ som jag just nu funderar över är att läsa ännu en kurs som kan komplettera min foto utbildning. Jag är säker på att det är just foto jag vill syssla med, men för att klara sig på det finns massor av kombinationer att jobba med. Detta läsår kommer jag att söka efter vägen som förhoppningsvis kommer leda till det jag ska fokusera på inom foto. Jag vill inte låta slumpen avgöra, jag gör hellre ett medvetet val.

Jag ser verkligen fram emot att återvända till England, allt från bostad till CSN lån är nu fixat.


Jag är fortfarande förundrad över Nikon D700 och dess prestanda. Det ska bli spännande att kunna använda den till skolprojekten.

Bild av mig tagen av mig med hjälp av spegel, gjorde ett försök att få en schysst presentationsbild. Jag blev aldrig nöjd.

Idag lånade systern min kamera. Frågan kom snabbt; kan du inte visa mig hur den funkar? Efter en kort introduktion tryckte hon hej vilt, kameran riktad på allt hon såg. Sedan riktades linsen mot mig. Klick, klick, jag var fångad på bild.

Varje dag tar jag bilder på människor jag inte känner. Jag ser dem genom min lins, väljer vinkel och tar ett kort. När jag fotograferar på the Studio i Malmö visar jag ibland kunderna en bild jag tagit av dem. De tittar på den lilla kameraskärmen och säger; Oj, är det där jag? Just på studion säger de detta i positiv bemärkelse, då de är stylade och belysta på ett sätt som möjligen kan framhäva det positiva i hur de ser ut. Men är det verkligen vilka vi är? En förskönad version i jämförelse med den människa vi ser i spegeln klockan åtta på morgonen innan den första koppen kaffe sköljts genom vår kropp och då sminkborstar ännu inte rört den blemmiga morgonhyn. Idag hade jag en lat dag. Efter ett par dagars hårt arbete såg jag inte meningen med att sminka och fixa, jag kände mig inte naken förrän min syster riktade kameralinsen mot mig. På något magiskt sätt blir vi så medvetna om vårt utseende då någon håller i en kamera. Men om de tittar på oss med blotta ögat är det inte längre lika viktigt att vara fåfäng. Gör det då att våra porträtt bara är en drömbild, då vi i detta ögonblick vill framstå som något vi aldrig skulle kunna vara tjugofyra timmar om dygnet?

När jag fotar människor gillar jag det naturliga. Rynkor, skavanker och svett gör oss mänskliga. Vad jag gillar med spontana porträtt är det vackra med fulhet, och hur något kan bli symetriskt och förtrollat då inga förberedelser gjorts. Men som offer för kameran känner jag mig maktlös då jag själv ska vara med på bild. Eftersom jag själv har ett väldigt intresse för vad jag ser och hur andra ser ut på mina bilder, så känner jag ett visst obehag att ge någon annan kontrollen över hur världen ser mig. Jag föredrar att vara osynlig, att se men inte bli sedd.

Jag tittade på bilden min syster tagit av mig. Var det verkligen jag? Nej, det är inte så jag ser mig själv. Jag skulle nog inte välja en sådan bild att representera mig. Visst kan jag skratta åt fåfänga, men när jag vet att jag kommer fastna på bild och frysa i all evighet, då tittar även jag en extra gång i spegeln.

Solen har lyst starkt över de ojämna kullerstensgatorna i Lund, så det har varit en perfekt dag för lite ledighet. I centrum går stadsbor och turister med strutar fulla av glass. Gröna, röda, vita och rosa smälter kulorna och droppar landar på den torra junimarken. Väderrapporten talar om värmebölja och jag hoppas att denna nederbörd av glass blir långvarig.

Arbetet i studion bjuder på nya utmaningar då väntrummet blir fullt och luften aningen tung. Vad jag gillar med mitt jobb är mötet mellan den vanliga människan och kameran. Jag måste vara noga med ljussättning, ändra den beroende på hur det ansikte jag möter ser ut. Jag har inte fotat äldre människor i studio tidigare och har snabbt insett att jag måste skilja på ung och gammal. Jag möter verkligen alla slags människor här; korta, långa, kurviga, beniga, gamla och unga, helt enkelt riktiga människor. Det spelar egentligen inte så stor roll hur de ser ut, utan mer om hur de är som personer. Den roligaste kunden är alltid den som själv kan bjuda på sig själv och våga gå hela vägen i sina poser. Jag vet hur svårt det kan vara, det är därför jag själv valt att stå bakom kameran istället för framför den.

På studion använder vi oss av Nikon D300. Jag tycker att det är en härlig kamera att jobba med. Den är liten och smidig och inte speciellt tung vilket gör att det går snabbt att byta vinkel vilket passar bra till det snabba tempo vi jobbar i. Jag har på universitetet blivit bortskämd med att kunna använda många olika blixtar samtidigt. På Turning Torso har fotograferna en blixt var, vilket är en nyttig begränsning då jag nu kan uppnå en bra kvalité med färre hjälpmedel. Jag kommer definitivt se detta som en fördel när jag återvänder till England. Jag kommer våga experimentera mer och förstå mer om ljus och rum. Att bakgrunderna vi jobbar med är små talar också för att en bra fotograf ska kunna skapa magi med enkla hjälpmedel. Genom att rikta blixten snett nedåt kan jag få en vanlig röd tapet och komma till liv och nästan se glödande ut. Ögat blir tränat och en medveten stilrenhet växer fram.

Imorgon är det dags för ett nytt pass på studion. Första kunden kommer klockan 12 vilket innebär en härlig sovmorgon för mig följd av fotografering tills kvällstid. Utöver arbetet på studion samlar jag inspiration och idéer för mina egna planerade plåtningar. Jag har planer som jag hoppas ska kunna utvecklas till något bra. Ibland känns det dock som dagarna är för korta och jag skulle gärna vilja hinna med lite mer. Ännu är det två månader kvar innan jag åter packar väskan för att kliva på planet mot Heathrow. Visst saknar jag Farnham, men jag måste erkänna att det känns lyxigt att kunna äta sill, gräddfil och en och annan köttbulle.

Jag sitter i lägenhet på Botulfsplatsen, Lund. Min alldeles egna etta känns rymlig i jämfört med det lilla korridorsrum som var mitt hem i England. På skärmen framför mig har Photoshop varit igång i timmar, ett högt bussande ljud uppstår då datorfläkten försöker kyla ner min överfyllda hårddisk. På bordet framför mig ligger alldeles för dyra tidningar, i-D, Wonderland, WAD, stora inspirationskällor. Jag blundar lite för det dyra priset då jag hellre spenderar en timmes förundran än en lunch ute. Lite svider det dock då jag kunnat köpa dessa tidningar i England för en tredjedel av priset. På skolan fanns ett tidningsbibliotek där alla magasin även fanns att läsa gratis, en del av biblioteket som jag kommer uppskatta mycket mer när jag återvänder i September. Men för tillfället lägger jag gärna lite pengar på att titta och förundras över fantastiska bilder som fotografer runt om i världen skapar. Jag har börjat tänka på framtiden, inspiration kan komma att bli konkurrens. Men ikväll lägger jag oron bakom mig och drömmer mig bort mellan tunna glansiga tidningsblad.

I söndags slutförde jag mitt projekt för tidningen COLORS, en italiensk/engelsk tidning som även finns att köpa i Sverige. Det kändes sådär magiskt och viktigt, mitt första konstnärliga projekt utanför universitetets skyddande salar. Det är dock ett mindre projekt som endast kommer synas på nätet om jag har tur, men det är en merit att ha jobbat med denna tidning då det är en stor konstnärlig och erkänd lifestyle tidning. Och visst måste jag erkänna, att göra ett projekt utan strikta riktlinjer är roligt men även tuffare. Jag är riktigt nöjd med slutresultatet men nästa gång jag gör ett självständigt projekt kommer jag faktiskt att föra en egen workbook, och jag förstår nu varför det är en så viktig del av de projekt vi gjort på universitetet. Ibland märker jag att jag blir för ivrig och exalterad, då kan det vara bra att skriva ner sina tankar oh planera lite extra innan man ger sig ut för att plåta. Projektet handlade om tonåringar. Min uppgift var att hitta personer under 20 år som hade en utmärkande stil. Sedan fotograferade jag dem och bad dem att leta fram en bild på sig själva som barn. Meningen med detta var att man skulle kunna se en förvandling. När jag började placera mina bilder bredvid deras såg jag hur en häftig effekt växte fram.  Nu väntar jag på min feedback. Jag hoppas att chefsredaktören kommer gilla det jag gjort. För vem vet, det kanske kan bli fler projekt snart.

Modell: Dora.


På bild: Lovisa.

Tidigare erfarenheter jag verkligen kände hjälpte mig var dokumentärprojektet. Detta var ett utav de första projekten på universitetet då vi fick dokumentera en främlings liv i en månad. Jag upptäckte i min jakt efter ungdomar att jag inte längre tycker att det är obehagligt att fråga människor jag tidigare aldrig mött ifall jag får lov att ta en bild på dem. Jag känner mig verkligen tryggare i mig själv som fotograf efter ett utav tre år på UCA, jag hungrar efter ytterligare utveckling.


Stella är en utav ungdomarna som var modell förra veckan. Henne hittade jag på Spyken, gymnasieskolan där jag gick tills att jag tog studenten förra året.

Vad som även tar upp mycket av mina soliga (fast idag regniga) sommardagar är arbetet på the Studio i Turning Torso. Jag har nu jobbat i ca två och en halv vecka. Till mig kommer man efter att ha blivit sminkade av professionella make up artister. Jag har flera ståtliga bakgrunder i studion som sedan hjälper mig skapa en grupp studioporträtt. Dessa bakgrunder är beviset att det finns så mycket man kan göra med små ytor. Jag älskar tempot, människorna och självklart kan man inte heller klaga på utsikten. Men som besökare kanske man inte inser hur mycket jobb det ligger bakom de där bilderna de sedan får välja att köpa eller inte. Detta är en extremt bra erfarenhet för mig då jag får jobba med gamla som unga, korta, unga, män, kvinnor, i stort sett vem som helst! Jag är helt säker på att jag efter sommaren även kommer jobba mycket bättre på universitetets studio. Blixtar och sladdar som tidigare gjorde mig lätt svettig och bekymrad har nu blivit verktyg som jag snabbt och lätt justerar för att få önskad effekt. Visst blir någon bild inte riktigt som jag önskar då vi jobbar snabbt och effektivt, men jag får jättebra feedback och tips från chefer och medarbetare vilket resulterar i att mitt arbete blir skickligare för varje dag. Alla människor ser olika ut, och varje bild ska till viss mån skräddarsys för att passa kunden. Jag får lämna min egoism lite bakom mig vilket känns skönt då jag får höra att kunden är glad. Kanske jag rentav tar bilder som kommer sparas till nästa generation, vilket kan vara fallet med just porträtt.


Bild tagen tidig morgon i Farnham.

Mer om detta och andra projekt i nästa inlägg!
/Bim

Solen har sänkt sig ner i ett bad av dis. Jag sitter på en ihopfällbar säng i Skåne och för första gången på 10 månader är det knäpptyst runt om mig. Tänk vad tiden gått. I onsdags lämnade jag Great Britain för sommaren och nya spännande uppdrag i mitt avlånga hemland. Imorgon väntar en ny utmaning - porträttfotograf i Turning Torso på The Studio.

Mest spännande är kanske den chans som dök up precis innan jag lämnade England. Ett samarbete med den italiensk/engelska tidningen colors. Till min stora förtjusning fick jag chansen, och kommer jobba på projektet från Sverige. Projektet handlar om tonåringar och förvandlingar. Min uppgift är att hitta tonåringar med en stark stil i kläder och smink. Brevid det porträtt jag tar av dessa ungdomar kommer en bild på dem som barn komplettera historierna om deras "förvandlingar". Jag som själv gått på estetskolan Spyken i Lund kom snabbt på att detta var en guldgruva för projektet och hela gårdagen och denna dag har spenderats till att skriva upp namn och ta testbilder. Min förhoppning är att jag ska börja ta de första porträttbilderna på måndag. Under hela projektets utveckling kommer jag ha kontakt med tidningens chefsredaktör - Anna Grassi, som även hon en gång varit elev på UCA Farnham.

Alla skolprojekt för läsåren är klara men ännu väntar jag på ett par av betygen. Detta är såklart både spännande och skrämmande. Vad jag även kommer göra under sommaren är att förhoppningsvis jobba som konsertfotograf och jag har redan blivit bokad till bröllop och familjeplåtningar - vilket känns riktigt roligt. Vad som även måste lösas är hur betalningar från studion ska hanteras då detta klassas som frilansjobb. Jag kommer ta hjälp av sidan frilansfinans som min nya chef ska gå igenom och hjälpa mig med imorgon. Jag hoppas även att jag kommer få blogga under sommaren, vilket hade varit jätteroligt. Om detta är fallet återkommer jag med snart.

Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva kontrakt med min nya hyresvärd i England och att redigera bröllopsbilder samt förbereda mig inför morgondagen. Det är mycket spännande som händer i mitt liv just nu och jag är så extremt tacksam att jag verkligen får syssla med foto. Och visst måste jag erkänna att nu känns det som att livets karusell väntar på att ta fart.

Bilder kommer inom kort!

Såhär kan det se ut när jag håller på att planera en edit.
Att skriva ut miniatyr kopior för att sedan flytta runt dem på vitt underlag är ett bra sätt att få en överblick hur man kan använda sig av bilder man ska ställa ut.

Veckan som har gått har varit extremt hektisk. Men rolig! Jag tycker alltid att det känns så bra när man kan pressa den sista kreativiteten man har ur fingertopparna, för att sätta ihop något till en enda enhet. När jag väl har valt ut vilka bilder jag skulle vilja använda mig av brukar jag skriva ut små kopior och flytta runt dem på ett vitt papper, det enklaste sättet att jobba med en edit.


Ännu en edit, dock har nu kommit fram till en annan edit som kommer vara den slutgiltiga. Resultatet blir att jag endast använder bilden på mitt gamla rum inramat av de två bilderna på fjärillen. Projektet handlar om en resa jag gjorde till Sverige. Jag har en text till projektet som även kommer hängas upp på väggen där jag beskriver hur det kan kännas att återvända till en plats där tiden stått still.

I veckan som gått har även andraårseleverna slutfört de projekt där de först blivit indelade i grupper som var och en arrangerar en utställning. Det har alltså denna vecka varit massor av små utställningar att gå på vilket är trevligt då man får se vad de andra åren sysslar med. Jag valde att gå på bland annat Daisies and Daffodils. Jag gillade verkligen arbetet de hade gjort. Extra energi hade de lagt ner på presentationen och en del utav utställningslokalens golv hade blivit klätt med äkta gräs.

Själv är jag helt klar med det självskrivna projektet som skall ställas ut på måndag. Detta blir första gången vi själva inte får ta del av kritik. Vi kommer endast få betyget hemskickat till oss i sommar, vilket är aningen obehagligt!

Det svåraste med detta projektet var nog att göra broschyren. En del av projektet var nämligen att vi skulle göra en booklet i InDesign, ett program de flesta inte jobbat med tidigare. Jag tycker dock att det är ett väldigt bra program att kunna, och det var nog värt lite svett och tårar för att lära sig det.

Jag fick i veckan även frågan av en bloggläsare vad som händer under sommaren. Det känns trevligt att det finns ett intresse kring bloggen och vad som händer med fotograferandet. Jag kommer under sommaren jobba en del som porträttfotograf i Turning Torso, Malmö. Jag har även en del bröllopsfotograferingar vilket jag tycker är väldigt roligt och det känns naturligt att fotografera bröllop eftersom jag tidigare gjort detta i stor utsträckning. Ett annat projekt som jag kanske kommer att ta del i är ett fotoprojekt i England för tidningen Colors. Jag fick nämligen tipset från kursledaren Anna Fox om ett projekt de kommer jobba med då de behöver lite frilansare. Jag kommer söka mer information om detta och skriva om det här i bloggen om det blir en del av mina sommarplaner.

Jag återkommer snart med mer information om utvecklingen,

Tack för att ni läser!

/Bim


En utav bilderna från utställningen Daisies and Daffodils.

En utav mina bilder till projektet Cultures of Nature.

Jag sitter inne i min lilla studentgrotta.

Fastklistrad vid Photoshop planerar jag min edit av det självskrivna projektet.

Tänk att det första året snart är färdigt, vad snabbt det har gått!

Nästa år kommer jag inte bo i trygga accomodation, utan i ett hus jag hittade via campuskontorets egen lista. Det är ett hus på två våningar, världens minsta (men mysiga!) vardagsrum och kök. Jag kommer till skillnad från många andra att bo nära universitetet vilket är en stor lättnad.

Jag är redan förväntansfull inför nästa år. Detta året har främst varit en lång men intressant introduktion. Jag har fått testa, titta och lära. Det är både bra och dåligt att första årets betyg inte räknas till slutbetyget. Bra eftersom det tar ett tag att komma in i hela processent med att förstå vad som är bra och dåligt och att lära sig hur bildkritik går till. Dåligt eftersom jag råkar vara väldigt nöjd med mina betyg som då inte räknas mer än att jag får vara en gnutta stolt över vad jag åstadkommit.

Nästa år kommer vi lära oss mer om yrket. Jag frågade nämligen en lärare om hur jag kommer kunna klara mig efter att alla tre år är färdigpluggade. Han lugnade mig med att säga att vi har en hel delkurs det andra och tredje året som bara handlar om hur man ska sälja sig och komma in på arbetsmarknaden. Detta kommer innefatta hur man skapar presentationer och bygger kontaktnät.

En liten klump fick jag dock i magen då jag var inne i det digitala utskriftsrummet idag. Människor som febrilt skriver ut allt som ska monteras inför viktiga deadlines. Det gäller att använda tiden väl då bokningspapprena saknar blanka ytor. Mest nervösa är nog dock tredjeårs eleverna som är bleka och svettiga efter de senaste veckornas stress inför slutshowen. Själv tittar jag nyfiket på vad de skapar och förundras av kreativiteten.

Ja nästa år blir verkligen allt allvar på riktigt och det finns inga rum för misstag eller lathet. Jag är så glad att jag har valt en kurs jag verkligen älskar, då en viss besatthet i ämnet krävs för att prestera. Att sticka ut är inte alltid så lätt.

Idag såg jag i alla fall lite av innehållet av morgondagens utställning gjord av ett par utav andraårseleverna, det ska bli intressant att se resten av deras verk. Så efter resten av reviewn imorgon och utställningen återkommer jag med bilder från båda!

Lulu Evans som även studerar foto. Bild tagen av mig.

Efter ett långt påsklov, på tre veckor!, återgår vi till arbetet . Imorgon är det review för cityprojektet som äntligen är färdigt och monterat. Just nu sitter jag i ett mysigt litet rum i en annan del av studennt village där min vän Lulu just sitter och skriver det sista i sin workbook inför sluttampen imorgon. Visst känner jag mig lite lat då jag ser tjockleken på hennes bok, men försöker övertala mig själv om att det beror på att min handstil är mindre.

Jag tänkte att det kunde vara intressant att skriva lite om någon annans synvinkel i detta blogginlägg. Lulu är en utav mina bästa vänner här. Till skillnad från mig är hon uppvuxen i England och hade därför chansen att åka runt och se de olika universiteten med fotoutbildning. Lulu valde även att göra ett såkallat "foundation year". Detta är bra att göra om man vill testa på lite olika former av konst, men man kan även under sin foundation inrikta sig mer på ett ämne. Foundation är speciellt bra om man är lite osäker på om man vill hoppa på en treårs utbildning. Du får alltså ett år på dig där du kan få känna på universitetslivet och kursen. Ifall det känns rätt och du vill fortsätta på samma spår så får du även bra stöd från lärare med att söka vidare och bygga portfolio. Faktum är att även Farnham har foundationkursen, och jag de jag känner på denna kurs är mycket nöjda.

Lulu gjorde sin foundation på South Devon College, på grund utav att det var den bästa skolan hon kunde hitta nära hemstaden. Lulu valde främst att göra foundation eftersom hon trodde att detta krävdes för att komma in på universitetsnivå, hon var redan då säker på att foto var det hon ville fullfölja. Trots detta känner hon att det inte var ett bortslösat år, då hon fick mycket kunskap som många andra fick jobba hårt för att komma ikapp när vi nu började den treåriga fotoutbildningen.

"Anledningen till att Farnham blev mitt förstahandsval var framförallt på grund utav kursen. Jag fick höra mycket gott om kursstrukturen, och när jag berättade för mina foundationlärare att jag ville syssla med dokumentärfoto sade de att Farnham var universitetet för mig. Det kändes även som en triggande utmaning att söka hit då jag fick höra att det var väldigt svårt att bli antagen. Ett plus är också att universitetet ligger nära London men en bit utanför där det känns säkrare att leva. Självklart kände jag även att själva atmosfären passade mig väldigt bra."

Hittills är Lulu nöjd med kursen och känner att hon gjort det rätta valet. Efter studierna här i Farnham vill Lulu flytta till London och jobba med fotojournalistik, vilket kommer kräva en del jobberfarenhet.

Lulu skriver den sista raden i sin workbook som nu i stort sett saknar blanka sidor. Det bara monteringen av bilderna kvar, och hon sprejar varsamt baksidan av sina foton med mountingspray. Hennes cityprojekt har hon fokuserat på känslan att känna sig som fånge i staden.


I Lulus bokhylla