Spontan bild tagen under en utav mina resor hem.


Det finns en bild som jag minns väl. En flicka, kanske runt fem år, står framför en röd fiat. Hennes blonda hår har blivit lätt lockigt utav regnet som färgat grusvägen mörk där hon står med vardera av de gröna stövlarna på fel fot. Ögonblicket då bilden är tagen har flickan förstått den felaktiga placeringen av skorna, kikat in i kameran och börjat skratta så hon kiknar. Flickans namn är Bim, och bilden är en utav de få från min barndom då jag faktiskt tittar in i kameran.

När jag var liten så var kameran för mig ett monster. En märklig fobi som orsakades av inget märkvärdigare än blixten på denna underliga apparat. Jag var så rädd för detta ljussken att jag flydde så fort jag hörde orden ”Ta ett kort!”. Jag kunde riktigt känna på mig då ögonblicket stundade. Mina ögon spändes av koncentration, förberedda på att slutas i mitt språng från scenen. På skolfoton blundade jag och på bilder tagna under dagis resor, kan man endast skymta ryggen av en liten blond unge som flyr för glatta livet. Inte trodde jag då att kameran skulle spela en så stor roll i mitt liv som den gör nu.

Vad jag dock anser är att kameran, i vårt moderna samhälle, spelar en roll i samtligas liv. Vad vi kan fastställa är att vi alla har blivit fotograferade, och inte bara för nöjes skull. Vi kommer under vårat liv skymtas i stillbilder från övervakningskameror och i turistens album, då vi råkar finnas med i folkmassan. Likaså kommer ett antal väl medvetna bilder ha tagits hos polis och myndighet för att skapa det identitetsbevisande passfotot. Människor tar framförallt fler bilder än någonsin tidigare. Kameror är billigare och det digitala formatet tillåter amatören att ”klicka” en obegränsad mängd bilder utan extra kostnad. Det som skapas genom kameran är inte bara billigare att producera, materialet blir även tillgängligt för en allt bredare publik. Flickr, Facebook, Deviantart, alla har de gemensamt att vi online kan dela med oss av våra liv i bilder. Det privata har blivit publikt, och vi skäms inte för det ocensurerade då ”alla lägger upp sådana bilder ändå”. Men vad vi glömmer är att bilderna finns arkiverade för evigt. De är tillgängliga för dem som vill titta, men även för de som kanske inte vill. De kan förfölja oss resen av livet. Det kan kännas lite lustigt då jag som fotograf får genomgå omfattande byråkrati för att få lov att ta konstnärliga bilder på ungdomar och barn, då dessa barn surfar in på online communities där de sedan delar med sig av material som deras förmyndare förmodligen skulle finna väldigt opassande.

Jag skall dock tillägga att Facebook, Flickr och Deviantart är enastående verktyg som jag använder själv. Det är fantastiskt att man utan större ansträngning kan få inspiration från alla världens hörn och kanter, men vi får inte heller glömma hur bilder används på Internet och att denna plats kan jämföras med ett regellöst samhälle. Så när du delar med dig, var inte alltför generös. Det kanske trots allt fanns en klok tanke i huvudet på den där ungen på rymmen från farmors gamla Nikon.


Ännu en bild från Paris


/Bim

Jag har nyss fastställt fokus på mina nya projekt, mer om detta inom kort!

Skrivet den 4e februari..

Porträtt taget i Paris där jag tillbringade en del av det två veckor långa lovet.





Hej alla fotoälskare.

Idag har jag haft terminens första introduktion efter två veckors uppehåll.
Det nya projektet går under titeln: Narratives and Audience. Som ni kanske förstår handlar detta om att berätta historier i bilder. Vad som var extra roligt var att svenska fotografen Anna Lindestam var en utav våra tre gästföreläsare. Hon jobbar mycket med vad man skulle kunna kalla mellanrummet mellan olika sinnesstämningar och en utav hennes projekt tog mellan 8 - 30 timmar per bild. Mer om henne kommer ni antagligen kunna läsa om på denna blogg senare, då jag redan frågat henne om en intervju som hon tackat ja till. Om det är någon av er läsare som känner till henne och har frågor kan ni ställa dem i kommentar-fältet, så kommer jag försöka stjäla lite av hennes tid så snart som möjligt för att få svar på dessa samt mina egna.




De franska gatuartisterna drack te för att hålla sig varma i det kyliga Paris



Den andra föreläsaren var Anna Fox, som nu lämnat över course-leader rollen till Stephen Bull, som var den tredje föreläsaren denna Torsdag. Projektet, som jag förstod det, kommer vara väldigt brett. Det svåra i ämnet kommer framförallt vara att använda bilderna vi tar på rätt sätt. Att förmedla en vald historia, att ha kontroll över vår publik. Fotografer som nämndes var bland annat; Jeff Wall, Martin Parr, Gregory Crewdson och Mitch Epstein - som jag skrev en uppsats om förra terminen. Självfallet diskuterades många andra fotografer och stilarna var varierade och intressanta. Vi kan nu välja om vi vill använda oss utav en grupp av bilder eller en ensam bild - en såkallad tableau. Att jag redan nu gissar att de flesta kommer att förmedla sin historia i en serie bilder beror på att mycket av vårt teoretiska arbete kommer handla om olika effekter som kan uppnås beroende på vilken bild man placerar brevid en annan. Jag tror att detta projekt kan vara det som kommer att passa mig bäst hittills. Jag vill gärna förmedla något i de bilder jag tar och presenterar. Meningen och idén bakom bilderna, är för mig minst lika viktig som kompositionen. Jag lägger alltid mycket tid på ordningen och texten kring mina bilder, vilket går hand i hand med så kallad storytelling. Det skall därför bli intressant att se hur detta projekt utvecklas. De närmsta dagarna kommer jag lägga mycket tid på att fundera ut ett koncept som jag verkligen vill berätta om i mina bilder.



Ännu en bild från kyliga Paris...


Det bästa råd vi fick under dagen kom nog från Anna Fox. Detta råd var att inte välja ett ämne för att det ska passa projektbeskrivningen. Det vi ska fokusera på är att välja ett projekt som vi kan känna en passion till - något som kan låta självklart men som faktiskt kan komma i andra hand om man stirrar sig blind på projektbeskrivningen. Efter detta blir jobbet att vrida det valda ämnet för att passa in på vår brief. För mig är detta råd om passion viktigt eftersom ett opassionerat projekt verkligen blir kvävande, då det känns som att man blir tvingad att producera. Om man däremot varsamt väljer något man verkligen vill uttrycka i bild, så kan man beröra människor på ett helt annat plan. Om skaparen inte är intresserad av det som han eller hon utforskar genom kameralinsen, så kommer troligen inte publiken sugas in av intresse heller. Så vad jag vill säga till alla fotografer i detta februarinlägg- våga vara passionerade!






Nu bjuder jag även lite på mig själv; här ser ni mig i paris. Foto taget med blixt + lång exponering.