Solen har lyst starkt över de ojämna kullerstensgatorna i Lund, så det har varit en perfekt dag för lite ledighet. I centrum går stadsbor och turister med strutar fulla av glass. Gröna, röda, vita och rosa smälter kulorna och droppar landar på den torra junimarken. Väderrapporten talar om värmebölja och jag hoppas att denna nederbörd av glass blir långvarig.

Arbetet i studion bjuder på nya utmaningar då väntrummet blir fullt och luften aningen tung. Vad jag gillar med mitt jobb är mötet mellan den vanliga människan och kameran. Jag måste vara noga med ljussättning, ändra den beroende på hur det ansikte jag möter ser ut. Jag har inte fotat äldre människor i studio tidigare och har snabbt insett att jag måste skilja på ung och gammal. Jag möter verkligen alla slags människor här; korta, långa, kurviga, beniga, gamla och unga, helt enkelt riktiga människor. Det spelar egentligen inte så stor roll hur de ser ut, utan mer om hur de är som personer. Den roligaste kunden är alltid den som själv kan bjuda på sig själv och våga gå hela vägen i sina poser. Jag vet hur svårt det kan vara, det är därför jag själv valt att stå bakom kameran istället för framför den.

På studion använder vi oss av Nikon D300. Jag tycker att det är en härlig kamera att jobba med. Den är liten och smidig och inte speciellt tung vilket gör att det går snabbt att byta vinkel vilket passar bra till det snabba tempo vi jobbar i. Jag har på universitetet blivit bortskämd med att kunna använda många olika blixtar samtidigt. På Turning Torso har fotograferna en blixt var, vilket är en nyttig begränsning då jag nu kan uppnå en bra kvalité med färre hjälpmedel. Jag kommer definitivt se detta som en fördel när jag återvänder till England. Jag kommer våga experimentera mer och förstå mer om ljus och rum. Att bakgrunderna vi jobbar med är små talar också för att en bra fotograf ska kunna skapa magi med enkla hjälpmedel. Genom att rikta blixten snett nedåt kan jag få en vanlig röd tapet och komma till liv och nästan se glödande ut. Ögat blir tränat och en medveten stilrenhet växer fram.

Imorgon är det dags för ett nytt pass på studion. Första kunden kommer klockan 12 vilket innebär en härlig sovmorgon för mig följd av fotografering tills kvällstid. Utöver arbetet på studion samlar jag inspiration och idéer för mina egna planerade plåtningar. Jag har planer som jag hoppas ska kunna utvecklas till något bra. Ibland känns det dock som dagarna är för korta och jag skulle gärna vilja hinna med lite mer. Ännu är det två månader kvar innan jag åter packar väskan för att kliva på planet mot Heathrow. Visst saknar jag Farnham, men jag måste erkänna att det känns lyxigt att kunna äta sill, gräddfil och en och annan köttbulle.

Jag sitter i lägenhet på Botulfsplatsen, Lund. Min alldeles egna etta känns rymlig i jämfört med det lilla korridorsrum som var mitt hem i England. På skärmen framför mig har Photoshop varit igång i timmar, ett högt bussande ljud uppstår då datorfläkten försöker kyla ner min överfyllda hårddisk. På bordet framför mig ligger alldeles för dyra tidningar, i-D, Wonderland, WAD, stora inspirationskällor. Jag blundar lite för det dyra priset då jag hellre spenderar en timmes förundran än en lunch ute. Lite svider det dock då jag kunnat köpa dessa tidningar i England för en tredjedel av priset. På skolan fanns ett tidningsbibliotek där alla magasin även fanns att läsa gratis, en del av biblioteket som jag kommer uppskatta mycket mer när jag återvänder i September. Men för tillfället lägger jag gärna lite pengar på att titta och förundras över fantastiska bilder som fotografer runt om i världen skapar. Jag har börjat tänka på framtiden, inspiration kan komma att bli konkurrens. Men ikväll lägger jag oron bakom mig och drömmer mig bort mellan tunna glansiga tidningsblad.

I söndags slutförde jag mitt projekt för tidningen COLORS, en italiensk/engelsk tidning som även finns att köpa i Sverige. Det kändes sådär magiskt och viktigt, mitt första konstnärliga projekt utanför universitetets skyddande salar. Det är dock ett mindre projekt som endast kommer synas på nätet om jag har tur, men det är en merit att ha jobbat med denna tidning då det är en stor konstnärlig och erkänd lifestyle tidning. Och visst måste jag erkänna, att göra ett projekt utan strikta riktlinjer är roligt men även tuffare. Jag är riktigt nöjd med slutresultatet men nästa gång jag gör ett självständigt projekt kommer jag faktiskt att föra en egen workbook, och jag förstår nu varför det är en så viktig del av de projekt vi gjort på universitetet. Ibland märker jag att jag blir för ivrig och exalterad, då kan det vara bra att skriva ner sina tankar oh planera lite extra innan man ger sig ut för att plåta. Projektet handlade om tonåringar. Min uppgift var att hitta personer under 20 år som hade en utmärkande stil. Sedan fotograferade jag dem och bad dem att leta fram en bild på sig själva som barn. Meningen med detta var att man skulle kunna se en förvandling. När jag började placera mina bilder bredvid deras såg jag hur en häftig effekt växte fram.  Nu väntar jag på min feedback. Jag hoppas att chefsredaktören kommer gilla det jag gjort. För vem vet, det kanske kan bli fler projekt snart.

Modell: Dora.


På bild: Lovisa.

Tidigare erfarenheter jag verkligen kände hjälpte mig var dokumentärprojektet. Detta var ett utav de första projekten på universitetet då vi fick dokumentera en främlings liv i en månad. Jag upptäckte i min jakt efter ungdomar att jag inte längre tycker att det är obehagligt att fråga människor jag tidigare aldrig mött ifall jag får lov att ta en bild på dem. Jag känner mig verkligen tryggare i mig själv som fotograf efter ett utav tre år på UCA, jag hungrar efter ytterligare utveckling.


Stella är en utav ungdomarna som var modell förra veckan. Henne hittade jag på Spyken, gymnasieskolan där jag gick tills att jag tog studenten förra året.

Vad som även tar upp mycket av mina soliga (fast idag regniga) sommardagar är arbetet på the Studio i Turning Torso. Jag har nu jobbat i ca två och en halv vecka. Till mig kommer man efter att ha blivit sminkade av professionella make up artister. Jag har flera ståtliga bakgrunder i studion som sedan hjälper mig skapa en grupp studioporträtt. Dessa bakgrunder är beviset att det finns så mycket man kan göra med små ytor. Jag älskar tempot, människorna och självklart kan man inte heller klaga på utsikten. Men som besökare kanske man inte inser hur mycket jobb det ligger bakom de där bilderna de sedan får välja att köpa eller inte. Detta är en extremt bra erfarenhet för mig då jag får jobba med gamla som unga, korta, unga, män, kvinnor, i stort sett vem som helst! Jag är helt säker på att jag efter sommaren även kommer jobba mycket bättre på universitetets studio. Blixtar och sladdar som tidigare gjorde mig lätt svettig och bekymrad har nu blivit verktyg som jag snabbt och lätt justerar för att få önskad effekt. Visst blir någon bild inte riktigt som jag önskar då vi jobbar snabbt och effektivt, men jag får jättebra feedback och tips från chefer och medarbetare vilket resulterar i att mitt arbete blir skickligare för varje dag. Alla människor ser olika ut, och varje bild ska till viss mån skräddarsys för att passa kunden. Jag får lämna min egoism lite bakom mig vilket känns skönt då jag får höra att kunden är glad. Kanske jag rentav tar bilder som kommer sparas till nästa generation, vilket kan vara fallet med just porträtt.


Bild tagen tidig morgon i Farnham.

Mer om detta och andra projekt i nästa inlägg!
/Bim