Klockan är 07:03 och här börjar den brittiska himmeln anta en ton av lätt aprikos.

Jag sitter vid min dator och är frustrerad.

Tänk att vi människor är så beroende av teknologi. Det är underligt hur vardagen kraschar på grund utav en dator som vägrar koppla upp sig.

Efter de senaste dagarna så kan jag med ännu större säkerhet säga att jag börja trivas mer och mer med min analoga Nikon FM2 (eller rättare sagt, tack morfar för lånet!).

Den stora frågan är;
hur länge kommer den analoga världen leva kvar?

Utbudet av analog film och utrustning minskar ständigt.

Det är något som diskuteras hett här, och frågetecknet visar sig runtom i världen.

Själv gillar jag att jobba digitalt, men det känns speciellt att använda en analog kamera.

Att jobba analogt är en process av ett helt annat slag.
Man blir inte bortskämd med exponeringar,
och du kanske inte tar de där onödiga bilderna som hamnar i en bortglömd fil på din hårddisk.

Man vill leva i en snabb värld. Men om vi glömmer bort hur saker fungerade från början, står vi chanslösa om något går fel.

Detta är inte en bitter monolog kring digitala medier. Jag uppskattar att efter att ha tagit ett par bilder, snabbt kan lägga in dem i datorn för redigering.
Men att kunna ha valmöjligheten att lika gärna kunna ta en gammal kamera för att skapa ny konst känns rätt uppfriskande.

Och när den digitala världen väl krånglar, känns det rätt skönt att rulla sin egen film.


Utanför mitt fönster