Sean Raggetts fotografi från National Portrait Gallery



Solen sken och vinden var frisk då jag vaknade denna Lördagsmorgon. Efter att min väckarklocka inte lydde order fick jag skynda in i duschen för att bli klar i god tid innan tåget till London skulle gå. Självklart tog en utav årets största Rugbymatcher plats i London idag. Överallt såg jag och min väninna Lu-Lu glada engelsmän som lämnat sina hem för att avnjuta en pint och gorma över en god match. Detta innebar dock att tunnelbanan blev mer intim än vanligt. Vi hade dock inte några planer att dela denna kärlek till öl och sport, vi hade begett oss till London för att hålla oss uppdaterade med fotovärlden.

Engelskmännen älskar jul och i London annonseras det för fullt. Konsumera, konsumera, konsumera. Överallt ser man färgglada plastkassar och kartonger. Inte ens kan man köpa en vanlig cappuccino utan att bli erbjuden en Egg-Nog Latte eller en Gingerbread Machiato. Jag nöjde mig med min vanliga hederliga kopp kaffe med en liten panini för att få energi inför utställningarna.

Först begav vi oss till the National Portrait Gallery för att besöka Taylor Wessing Photographic Portrait Prize (http://www.npg.org.uk/). Jag och Lu-Lu besökte denna utställning även förra året och den har tagit plats årligen sedan 2005. Detta år var precis lika inspirerande och vacker som förra året. Om jag inte nämnt det tidigare så känner jag en speciell kärlek till just porträtt. Människor sedda genom en kameralins är nog det som intresserar mig allra mest. Porträttet är något väldigt känsligt, och fotografen måste vara noggrann så att människan representeras på rätt sätt. Ofta så kan det fula och skitiga vara vackrare än det rena och sköna. Och precis som en utav mina lärare sade häromdagen ”verkligheten är ofta mer bisarr än fiktionen”. Många av porträtten hade den mjuka drömliknande ljussättningen som jag verkligen gillar, och jag beundrar de fotografer som kan få ett dokumentärporträtt att likna ett konstverk. ”Riktiga” människor och omständigheter känns så innerligt och genuint att titta på.

Efter detta begav vi oss ännu en gång under jorden. Kors och tvärs med byten av tunnelbanelinjer gjorde mig en aning yr och förvirrad. Till slut hittade vi Whitechapel Gallery dit vi kommit på grund utav kreatören Sophie Calle.

Sophie Calle är en fransk konstnär som våra lärare nämnt i många av våra föreläsninger. Det kändes därför passande att kika på hennes utställning. Utställningen var indelad i två delar, övervåning och våning ett. Den första våningen innehöll den del av hennes arbete som blivit mest uppmärksammad. Denna utställning hade kommit till då hennes älskare valt att lämna henne genom ett mail. Hon hade sedan skickat detta mail till över 100 kvinnor inom olika arbetsgrupper som fick göra sin egna tolkning eller kreation utav brevet. Jag gillade idéen väldigt mycket då hon gjort något som faktiskt ingen tidigare gjort. Fotografierna i utställningen var en kollektion porträtt av kvinnorna då de läser breven.

Ursäkta för fördröjning av bilder, tekniska problem, bilder inom kort!