Kamera Offer


Bild av mig tagen av mig med hjälp av spegel, gjorde ett försök att få en schysst presentationsbild. Jag blev aldrig nöjd.

Idag lånade systern min kamera. Frågan kom snabbt; kan du inte visa mig hur den funkar? Efter en kort introduktion tryckte hon hej vilt, kameran riktad på allt hon såg. Sedan riktades linsen mot mig. Klick, klick, jag var fångad på bild.


Varje dag tar jag bilder på människor jag inte känner. Jag ser dem genom min lins, väljer vinkel och tar ett kort. När jag fotograferar på the Studio i Malmö visar jag ibland kunderna en bild jag tagit av dem. De tittar på den lilla kameraskärmen och säger; Oj, är det där jag? Just på studion säger de detta i positiv bemärkelse, då de är stylade och belysta på ett sätt som möjligen kan framhäva det positiva i hur de ser ut. Men är det verkligen vilka vi är? En förskönad version i jämförelse med den människa vi ser i spegeln klockan åtta på morgonen innan den första koppen kaffe sköljts genom vår kropp och då sminkborstar ännu inte rört den blemmiga morgonhyn. Idag hade jag en lat dag. Efter ett par dagars hårt arbete såg jag inte meningen med att sminka och fixa, jag kände mig inte naken förrän min syster riktade kameralinsen mot mig. På något magiskt sätt blir vi så medvetna om vårt utseende då någon håller i en kamera. Men om de tittar på oss med blotta ögat är det inte längre lika viktigt att vara fåfäng. Gör det då att våra porträtt bara är en drömbild, då vi i detta ögonblick vill framstå som något vi aldrig skulle kunna vara tjugofyra timmar om dygnet?



Bild jag tog på modern, Mia Hjortronsteen.

När jag fotar människor gillar jag det naturliga. Rynkor, skavanker och svett gör oss mänskliga. Vad jag gillar med spontana porträtt är det vackra med fulhet, och hur något kan bli symetriskt och förtrollat då inga förberedelser gjorts. Men som offer för kameran känner jag mig maktlös då jag själv ska vara med på bild. Eftersom jag själv har ett väldigt intresse för vad jag ser och hur andra ser ut på mina bilder, så känner jag ett visst obehag att ge någon annan kontrollen över hur världen ser mig. Jag föredrar att vara osynlig, att se men inte bli sedd.



Denna bild har jag retuscherat en del i Photoshop. Gör detta att bilden inte kan ses som verklighetstrogen? Man skulle trots allt känna igen modellen i verkligheten.

Jag tittade på bilden min syster tagit av mig. Var det verkligen jag? Nej, det är inte så jag ser mig själv. Jag skulle nog inte välja en sådan bild att representera mig. Visst kan jag skratta åt fåfänga, men när jag vet att jag kommer fastna på bild och frysa i all evighet, då tittar även jag en extra gång i spegeln.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0