Några elever från Interior design njöt av solen som sken på gräsplätten i Student Village.

Regn öser ner som spikar från himlen, upphör sedan och solen lyckas bryta sig igenom ett tjockt molntäcke. Nog kan man ana att April ligger runt hörnet.

Att skriva en uppsatts när vädret blir allt trevligare är inte det lättaste, och utanför mitt fönster ligger studenter från andra kurser på färgglada filtar placerade i ett äkta grönt engelskt gräs. Jag ser vänner från kurserna interior design, textiles, fine art, advertising och många andra kurser. Jag kan dock inte skymta en enda från Photography. Min gissning är att alla fotoelever sitter kedjade vid sina skrivbord eller är någon annanstans för att ta bilder till något av våra många projekt. Foto är sannerligen den stressigaste kursen att studera.

Stressen har också varit stor i och med boendefrågan inför nästa år. Accomodation är bara till för förstaårselever, och elever som ännu inte hittat någon att bo med får lättare panik.

I Fredags blev vi dessutom introducerade för det fina lilla programmet Indesign. Vi gick igenom de lättare funktionerna eftersom vi måste göra en broschyr som matchar vårt arbete till slutshowen (det självskrivna projektet). Jag tycker att Indesign är hyfsat lätt att greppa eftersom jag sysslat mycket med photoshop och är van att jobba med datorn som verktyg, dock är det ju inte helt lätt när alla menytitlar är annorlunda. Vi kommer ha flera workshops med Indesign för att utveckla vår kunskap kring programmet. Vad vi fick lära oss i Fredags var helt enkelt hur man skapar ett nytt dokument, och hur man börjar behandla det. I min broschyr kommer jag berätta lite om mitt självkskrivna arbete som då ska handla om identitet. Det är svårt att veta redan nu hur man vill att broschyren ska se ut, speciellt för mig som inte börjat ta de faktiska bilderna än. Bilderna kommer jag att jobba med när jag åker till Sverige nästa vecka. Jag vill att Sverige som land ska vara en del i mitt projekt eftersom det kommer handla om identitet.

Vad som är skönt nu när solen har kommit fram är att man även kan leka med detta ljus i bilder. Efter att ha spenderat så mycket tid med att konstruera ljus genom mekaniska hjälpmedel är det rätt skönt att bara vara ute med kameran och ta lite färgglada bilder. Igår tog jag tillexempel bilder till Cultures of Nature, såhär såg några av dem ut;

Nyss hemkommen från Köpenhamn sitter jag på mitt korridorrum. En näst intill ouppackad väska ligger brevid alla de böcker jag hyrt inför uppsatsskrivningen som jag ikväll försöker börja med. Min plan är att gör research på den generella meningen med uppsatsen för att sedan se vad som intresserar mig mest. Därefter väljer jag ett utav fem "topics". Jag fick en förfrågan efter mitt förra inlägg att berätta mer om uppsatsen, vilket passar bra nu när jag har kommit igång med den.

Själva "uniten" eller ämnet går under namnet "Signs and Meanings". Precis som namnet avslöjar handlar det om meddelanden som vi kan skicka genom bilder. Det kan vara allt från vad du associerar med färgen röd till ansiktsuttryck på personer på en bild. I stora drag handlar det om hur vårt sinne vill koppla saker vi ser till saker vi upplevt eller tycker hör ihop med detta. Det ligger i fotografens händer att välja eller komponera en bild för att skapa en effekt. Hur vill vi att fotot ska tolkas och hur gör vi för att få fram rätt meddelanden?

Jag har själv tittat på en fotograf vid namn Simon Denison som har fotograferat landskap där tecken av att människor en gång varit eller levt där finns kvar. Ett exempel på en utav hans bilder är ett öppet fält där endast en vägskylt står kvar, lätt böjd.

Varför är det då så att vi kopplar något materiellt till liv och människor? I exemplet med vägskylten kanske det är självklart, det är ju inte naturen som behöver skylten utan vi. Saker vi förknippar med vardagliga händelser kan spegla oss som människor och på så sätt kan fotografen leka med symboler. I just fotografins värld kan ett foto vara mycket mer intressant då vi kan göra dessa kopplingar. Det kan kännas rätt lustigt att vi kan se oss själva i en vägskylt.

Idag hade jag även tutorial i projektet "Cultures Of Nature", jag presenterade då min idé. Eller rättare sagt två idéer. Vad jag tänkt mig är dels relationen mellan oss och naturen. Med oss menar jag då människan i allmänhet. Jag en artikel fångade mitt intresse, om hur vi åter kan lyckas inliva djur som blivit utrotade från vissa platser. För mig gick tankarna till hur människan försöker vara herre över naturen, nästan som att leka gud. Till denna idé vill jag skapa bilder men människor i naturen som får träd att vrida sig dit de vill och djur att följa dem.

Min andra idé är att skapa bilder som representerar naturen som en "säker plats". Naturen har genom tiderna varit en fristad för oss, en tillflycktsort. Till denna idé skulle jag isåfall ta bilder på människor som blir harmoniska i naturen. Kanske att jag låter en modell ligga i gräset och filosofera, eller en picknick i det gröna för att skapa rum och jämföra naturen med husen vi bor i.

Hursomhelst så har jag mycket jobb att ta tag i och utbildningen känns spännande och händelserik. Jag kan inte klaga, för jag älskar att se livet genom en kameralins.


I Farnham blommar påskliljor.

När vi återvände från Florens väntade ett soligt Farnham på oss.

Det är underligt hur allt känns främmande när man har varit borta, även om det bara är fyra nätter.

Nu måste fulla minneskort gås igenom och många timmars redigering och planering står på mitt schema. Jag lägger alltid mycket vikt vid presentation av mina bilder och för mig är det viktigt att andra finner mina bilder talande.

Vad gäller själva resan är jag mycket nöjd. Dagarna började med en tutorial, alltså ett möte med en utav de två ledarna som följt med. Efter detta spenderade vi de ljusa dagstimmarna på de italienska gatorna, för att försöka fånga vad vi tyckte var relevant till vår egen idé. Jag använde mig utav min digitala Nikon D80, vilket kändes relevant för just detta projekt då processen måste vara hyfsat snabb.

Väl tillbaka i Farnham känns det rätt pressat just nu. På grund utav att nyckelpersoner varit borta på grund av sjukdom har vi nu fyra projekt samtidigt; Self directed, Cultures of Nature, City representation och uppsatsen.Just idag försöker jag dyka ner i uppsatsen som jag behöver jobba lite extra på eftersom engelska trots allt inte är mitt hemspråk.

Denna gång handlar uppsatsen om tecken och mening i bilder. Jag tycker redan att jag lärt mig mycket mer av teorin som hör till denna uppsatsen jämfört med förra. I princip har föreläsningarna handlat om hur vi kommunicerar med bilder. Vi har tittat lite extra på kommersiellt fotospråk och hur vi blir påverkade av vissa "tecken". Vissa saker kan tyckas självklara, men om man bemästrar vilka tecken man kan använda sig av för att beröra en viss målgrupp, så har man kommit långt.

Nu när jag har pluggat mer än hälften av mitt första år i Farnham börjar jag inse hur mycket jag utvecklats sedan jag kom hit. Det är svårt ibland att sätta fingret på vad det är exakt som förändrats i mitt sätt att ta bilder. Jag tror att man med tiden här börjar se saker på ett nytt sätt. En fotoutbildning fungerar inte ifall någon säger till dig exakt vad och hur du ska fotografera. Allt handlar om inspiration, vad andra har gjort tidigare och vad du kan göra med ett liknande redskap.

Innan jag kom hit kunde jag ta bilder, precis som vem som helst. Jag tycker fortfarande att de konstnärliga bilder jag tog är bra. Skillnaden är att jag inte visste varför det var bra. Genom att studera foto kan vi förstå varför en bild kan vara tilltalande, och hur de kan väcka känslor. Visst har jag lärt mig mycket tekniskt, och för mig är detta som grädden på moset. Med goda kunskaper i fototeknik så blir det lättare att förvandla idé till verklighet.  


Florens. Fotomanipulation i photoshop, lade till stadsljusen från en utav mina andra bilder.

Den 11e Mars åker grupp A och B (som inkluderar mig) till Italien, Florens.

Vi håller just nu på att planera vad vi vill skapa när vi är där. Innan vi åker måste vi bestämma oss för vilken typ av kamera vi vill använda oss av och hur vi vill genomföra projektet. Jag vill inte planera helt och hållet vilken känsla mitt projekt ska belysa, bilderna vill jag skapa helt och hållet på plats.

Jag vet dock att jag vill fota digitalt, jag kommer använda mig av min D80 och min lilla kompaktkamera. Kompaktkameran bär namnet Canon Ixus 980 IS, och tillåter fotografen att göra allting manuellt, vilket är en nyhet för de små kompaktkamerorna, och jag har redan börjat utforska vad den kan göra.

Vi har även haft ännu en workshop som handlade om gammeldags fototeknik. Vår lärare Peter Renn visade tekninker som blekning, sepiatoning, silvertoning och blå/grön toning. Om jag hinner innan Onsdag ska jag ta mig en närmare titt på kemikalierna och experimentera lite. Det var en riktigt inspirerande workshop och jag börjar förstå hur oändligt mycket man kan göra med foto.

Peter visade även tekniken som kallas Liquid light som gör det möjligt att genom solljus "trycka" ett foto på olika material. Material som andra hade testat var tillexempel folio och keramikplattor.


Fotografi tryckt på folie


Testremsor; silvertoning och sepiatoning.

Terminen flyter på och äntligen börjar jag få flyt på mina projekt.

Idag fick vi även ett datum för Italien, den 11 Mars sätter vi oss på flyget mot Florence.

Vi hade därför ännu en föreläsning i samband med city-projektet.

En utav kursledarna höll i talet och nämnde fotografer som kan vara relevanta för undersökning. Några av dessa var Victor Burgin, Bill Brandt och Martin Parr. Min favorit var dock den japanska fotografen Sato med bilden Breath.

Introduktionen var riktigt bra och ispirerande, nu har jag nästan alldeles för mycket idéer. När det kommer till att fotografera gillar jag verkligen stadsmiljö. Liv och rörelse tillsammans med arkitektur och kultur skapar intressanta bilder. Personligen älskar jag att resa och vara i främmande miljöer, det är som godis för sinnet. Kanske är det på grund utav jag lätt blir uttråkad när saker känns alltför bekanta.

Många utav fotograferna vi tittade på idag ställde frågor som vart tar staden slut och var börjar den. Staden kan vara skrämmande men även inbjudande, det är upp till oss som fotografer att berätta en historia om vår relation till den plats vi möter.

I övrigt har jag testfotat till det andra projektet, Self Directed. Jag håller just nu på att testa olike idéer för att komma fram till vilken riktning jag vill välja. Här är ett utav porträtten jag tog utav min modell; Samantha.




Här är ännu ett exempel på vad jag sysslat med. Porträtt av min andra modell; Nicki.

Föregående vecka började universitetet återhämta sig efter den stängda veckan.

Själv tog jag en runda runt byggnaderna för att se om något nytt fanns uppe på väggarna.

Jag gick förbi vårt konstgalleri, James Hockney Gallery.

Just nu är det en utställning kallad The Trade Show av KesselsKramer.

Jag gillar vårt galleri, det är dessutom gratis för allmänheten att titta in, vilket är en fördel för oss fattiga studenter.

KesselKramer representerar en holländsk vinkel på marketing och kommunikation. Utställningen bjuder på en rik blandning av stilrena färger och former, den är upplagd likt en outlet och bygger på samspelet mellan dagens efterfråga och kreativa lösningar som leder till inspirerande annonseringar och reklam.

Efter min promenad var det dags för en workshop.

Large format, ett format jag inte tittat på tidigare.

Vi fick lära oss grunderna; hur man byter film och knäpper bilder.
Det var inte helt lätt eftersom denna typ av kamera inte liknar de jag jobbat med tidigare.




Här är några av eleverna från min grupp.
Första försöket ladda film, vad som är viktigt att kontrollera är att kameran är säkrad innan man tar bort filmskyddet.


5 x 4 kameran vi jobbade med, ganska läskigt.

Förra helgen bjöd oss studenter på en otrevlig överraskning -

Italienresan blev inställd, i sista minuten!

Detta berodde dock på insjukna lärare, men endå en besvikelse.

Vad som sedan stod på väntlistan var snöoväder, vilket gjorde att universitetet var stängt hela förra veckan. Problem med min egna internetuppkoppling gjorde att jag först kunde skriva ett inlägg idag.

Efter att denna morgon tagit en titt på vårt schema kunde vi alla se att Italien fortfarande blir av - 23de eller 30de Mars!

Idag måste vi även lämna in den såkallade briefen för Self Directed projektet.

Detta projekt baseras helt på en egen idé, dock måste jag under dagen komma underfund med vilken idé jag ska välja.

Klokast är nog att skriva en väldigt öppen brief så man har utrymme att ändra idéen aningen under arbetsprocessen om man skulle vilja ha lust med detta.

Just nu vill jag att allt ska komma igång igen, man känner sig en smula hjärndöd efter en vecka utan någonting.

Just nu känns allt lite rörigt, men jag är säker på att det mesta kommer klarna under tisdag/onsdag då vi har våra första tutorials för Self Directed projektet.

Jag återkommer snarast om mer information,
kanske även skulle vara intressant att se vad några av fotostudenterna planerar för Self Directed.


Det kändes nästan som jul i Farnham..


Snön töar dock snabbt!

Den nya terminen har startat och utmaningar väntar.

På måndag åker vi till Florens, Italien.

Där ska vi genomföra projektet City Representation.

Projektet kommer ta upp problem som foto kan skapa när det används som bevis.

Människan har genom tiderna rest för att upptäcka nya ting.

Vi fotograferar det vi ser som unikt för att visa andra,
det blir ett bevis av våra erfarenheter.

Jag försöker komma fram till vad jag vill att mitt projekt ska handla om,
projektet är väldigt fritt.

Jag har alltid gillat att upptäcka med hjälp av kameran och jag tror att detta kan bli en
lärorik upplevelse.

Jag vill försöka hitta ett fokus på projektet som kommer tillåta mig att skapa
färgstarka bilder, delvis eftersom jag gillar färgfoto men också eftersom jag tycket att
det fungerar bra tillsammans med den Italienska kulturen.

Under introduktionen till projektet talade Jason Evans (fotograf för till exempel band som Radio Head och i-D magazine) om vad som skapar streetphotography.

Han nämnde bland annat chans, tur, skicklighet och timing som de avgörande faktorerna.

Imorgon bär det av till biblioteket.

Det blir en heldag med research och sedan en föreläsning.

Mer om detta och Italen följer!

Fotografer som nämnts av lärarna är bland andra: Garry Winogrand, Jeff Wall och Lee Friedlander.


vårt bibliotek....

Biblioteket är tre våningar och här kan ni se en liten del av denna trevliga byggnad.

En lättnad har infunnit sig hos oss fotografstudenter
äntligen har vi hängt dokumentärprojekten på Maltings vita väggar.

Premiären av utställningen ägde rum i fredags.

Jag måste säga att det var surrealistiskt att se alla de ansikten jag bara sett på mina kollegors prints. På ett sätt känns det som att man känner dem efter att ha sett så mycket av deras liv dokumenterat på fotopapper.

Häromdagen hade jag lite ärenden på universitetsområdet,

Jag tog med min kamera för dokumentation;


Det första vi gör varje morgon; kontrollerar om ny information finns uppe
på vår notice board.
Här hittar vi information som t.ex vad det finns för workshops att gå till.
Affischen med bilden på en man som hänger från taket är till vår dokumentärutställning.


Receptionen.
Just nu med en trevlig löv-installation.
Eftersom jag bor på campus går jag oftast inte förbi denna reception.
På bordet framför receptionen finns brochyrer om bland annat utställningar
i framförallt södra England.

  


Det är alltid något på gång i korridoren.
Idag gick jag förbi denna tredjeårselev som hängde upp sitt projekt.

Julen har kommit och gått, men snön vittnar ännu om att vintern inte är över.

I Farnham ligger student village tyst för en gångs skull.

Terminen tar nämligen inte slut förrän nästa vecka och projekten måste bli klara.

Mörkrummet har varit fullt av svettiga elever och långa timmars arbete ligger bakom en nästan färdig dokumentärutställning.

Hela denna vecka är fri från schemalagda lektioner, men vi behöver all tid vi kan få för att framkalla våra negativ till utställningen som koller hållas på The Maltings i centrala Farnham.

Själv vill jag bara att projektet ska bli klart så att jag kan börja på nästa.

Det har varit tre långa månader.

Ännu vet jag inte mycket om nästa termin, mer än att vi kommer åka till Italien.

Tanken med denna studieresa är att vi ska göra ett projekt och eftersom jag älskar att resa och se nya saker, är jag ivrig att få veta mer om detta.

Annars flyter allt på som det ska och fokus ligger just på dokumentärprojektet.

Det var en lättnad när jag häromdagen tog de sista bilderna på Andy.

Det är lätt att tröttna på en person man spenderat så pass mycket tid på att dokumentera.

Det är inte bara år ett som har en deadline på måndag, även elever från år tre har skymtats mellan mörkrumsbås och den massiva färgfilmsprocessorn.

Man kan inte hjälpa att känna sig aningen underlägsen när man ser resultaten av vad de producerat.

Jag gillar verkligen att pyssla i mörkrummet, men ibland är pressen hård när en deadline ligger bakom hörnet.

När man är stressad blir resultatet oftast inte som man tänkt sig, men imorgon ska jag rätta till de bilder jag är mindre nöjd med.

"Stage One establishes a foundation in the theoretical study and creative practice of

photography. It introduces fundamental skills and conventions of photographic practice, and

the principles and assumptions that are invested in them."

Biler och mer info kommer under morgondagen!

I Farnham ligger gatorna snöfria.

En jul med vita flingor blir blott en dröm då dagarna färgas
grå av det tjocka molntecknet över mitt huvud.

Som fotografer lär jag mig inte bara om sanning och verklighet,
men även vilken frihet som kommer med en kamera.

Jag minns en utav våra första studiointroduktioner.

Vår tekniker (som även studerat på UCA) berättade
att man i reklam i princip alltid klipper ihop flera bilder.

Jag visste detta redan,
men jag visste inte hur mycket man faktiskt kan göra hemma.

Vill du ha en klarblå himmel med vita fluffiga moln,
gör det med ett akvarium och några skvättar mjölk.
Hur otroligt det än låter så funkar det.

Kameran har alltid fascinerat mig,
och med hjälp av utbildning och kunskap om den blir det allt
lättare att uttrycka varför.
Kameran är så precis.
Vi kan fånga ljus och minnen snabbare än tanken.

Rynkor och ärr kan bli synliga.

Britney fångas i fel tillfälle i skvallerblaskorna.

Men endå kan vi använda kameran för våra märkligaste fantasier.

Lika precis som verkligheten, lika mycket illusion kan
vårat verktyg porträttera.

Och det är så underbart,
när vi öppnar våra ögon bakom en 50millimeters lins
och faktiskt börjar se.


En utflyckt till skogen runt Farnham.
En utav de första sakerna vi gjorde tillsammans.
I dessa skogar har filmer som Gladiator spelats in,
och musikvideor som bland annat the Scientist av Coldplay.

Jag sitter vid mitt fönster.
Varje dag tittar jag ut och möts av den motsatta accomondationbyggnaden som
skär igenom det vackra landskapet bakom mitt itu.
Utanför på gången har vägen färgats i neon sedan gårdagens julfest,
glöggen, snuset och de svenska julvisorna gick hem.

Denna dag inleddes med reviews,
uppföljaren till gårdagens då jag fick min feedback.
Jag är verkligen nöjd med det som sas om mina bilder,
och jag känner att allting flyter på som det borde.

Det projekt vi hade reviews på vad det som kallas "digital montaging".
Målet var att vi skulle bli introducerade för photoshop och genom
detta redskap reflektera kring ett "problem"/"issue" som känns aktuellt.

Vad vi gör under våra reviews är att vi först sätter upp vårat arbete på väggen.
Brevid sätter vi ett såkallat feedbacksheet som vi får av läraren som
har ansvar för just det projekt som vi har review på.
Alla går sedan runt och skriver något om vad de tycker om arbetet de tittar på.
Efter detta börjar reviewn på riktigt och vi diskuterar arbetet i gruppen.
Oftast ger skaparen inte sitt egna ord förrän i slutet av sin review,
på det sättet kan vi andra försöka argumentera om vad bilden säger oss.
Själv gillar jag reviews eftersom jag tycker att diskusioner är väldigt givande,
vi kan alltid få nya ideér från dem.
Efter dessa diskusioner är färdiga har vi ett samtal om vad vi generellt tycker om projektet,
både dåliga och positiva händelser och vad som kan förbättras.

De flesta är stressade och trycket på oss är hårdare än på
i princip elever från alla andra kurser.
Jag älskar dock vad jag gör,
och gillar att jobba hårt för att producera mina bilder.
I slutändan handlar det om passion och några timmar extra i mörkrummet.


Innan reviewn började,
jag kom aningen tidigt.
Här är en annan väntande student.


En utav mina bilder till Photoshop projektet,
Problemet jag valt var päls i modeindustrin.


Det bor ekorrar på andra sidan huset,
i trädgården.
Imorse sett de i ring och knaprade när jag gick till Universitetet

Utanför mitt fönster skymtar ett mörkt England.

Den första vinterkylan har knackat på min dörr,
om jag kan stannar jag gärna inne.

Här är till min förvåning dock varmare än i Sverige.

Mellan kafferaster och varma duschar försöker jag skriva min essay.

Jag gillar att skriva,
men det blir svårt när hjärnan vill vandra iväg till andra tankar.

Jag har valt att skriva om topic no. 4; vad som nedvärderat sanningen i dokumentärfoto.

Det får mig att undra;
vad är igentligen sanning i foto?

Faktum är ju att bakom kameran som enligt vissa aldrig ljuger,
står en fotograf som gör ett val.

Som fotografer sätter vi automatiskt en egen prägel på sanningen.

En sådan enkel sak som att välja att fotografera i svartvitt kan förändra meningen i en bild,
och på så sätt ändra verkligheten från hur det verkligen såg ut när vi tog bilden.

Lewis Wicke Hine sade en gang, "While photography may not lie, liars may photograph".

Så vem talar då sanning?

Kanske allt är en lögn?

Vad jag personligen tror är att fantasi inte blir verklighet förrän publiken accepterar det som sanning. Det är därför vi aldrig får glömma att ifrågasätta det vi ser.

Jag tror att det faktiskt är lättare att lura sin publik genom dokumentärfoto,
än alla de retuscherade bilder vi ser i veckotidningar.
Vi är informerade om hur reklam retuscherar för att uppnå perfektion,
vi vet att program som photoshop existerar.

Dokumentärfoto är respekterat, och kanske det gör att denna genre så lätt kan manipulera.

Så när du ser en krigsutställning av Robert Capa,
köper du hans verklighet?

Verklighet? Platning jag gjorde med the Luxe.

Dagarna glider snabbt förbi och deadlines väntar kring hörnen.

Det är stressigt just nu.

Dags att prioritera, vilket jag hatar. Speciellt när det handlar om foto som jag verkligen bryr mig om.

På mitt senaste projekt fick jag 72% vilket är "first", klassas som högsta betyg.

Självklart blev jag nöjd, men vill även leva upp till detta på de andra projekten,
det är möjligt att jag kräver för mycket av mig själv ibland.

Många timmar spenderas i mörkrummet, speciellt mycket tid går åt till kontaktkopior.

Dokumentärprojektet går framåt och jag har tagit ett antal rullar.

Jag märker att det går snabbare och snabbare för mig att jobba analogt,
vilket är en lättnad.
Jag har även börjat experimentera med blixt.

Från skolans store har jag bokat ut en Mecablitz 60 CT.

Först stirrade jag bara på denna gigantiska ljuskälla,
oförmögen att göra någonting. Jag såg bara sladdar och en stor klump.

Efter hjälp av en utav skolans tekniker kunde jag dock glatt använda denna på min D80 med hjälp av en såkallad "hot shoe".

Det ser ganska bisarrt ut när man sätter ihop en så pass gammal blixt med en modern kamera, men funkar gör det.

Ikväll har jag lyckats få fotopass på en stor spelning i London, så jag kommer antagligen testa blixten då.

Imorgon har jag möte med en utav lärarna (tutorial) angående dokumentärprojektet,
så det kommer antagligen bli en uppesittarnatt med min workbook,
följd av en tidig morgon i mörkrummet.

/Bim

Klockan är 07:03 och här börjar den brittiska himmeln anta en ton av lätt aprikos.

Jag sitter vid min dator och är frustrerad.

Tänk att vi människor är så beroende av teknologi. Det är underligt hur vardagen kraschar på grund utav en dator som vägrar koppla upp sig.

Efter de senaste dagarna så kan jag med ännu större säkerhet säga att jag börja trivas mer och mer med min analoga Nikon FM2 (eller rättare sagt, tack morfar för lånet!).

Den stora frågan är;
hur länge kommer den analoga världen leva kvar?

Utbudet av analog film och utrustning minskar ständigt.

Det är något som diskuteras hett här, och frågetecknet visar sig runtom i världen.

Själv gillar jag att jobba digitalt, men det känns speciellt att använda en analog kamera.

Att jobba analogt är en process av ett helt annat slag.
Man blir inte bortskämd med exponeringar,
och du kanske inte tar de där onödiga bilderna som hamnar i en bortglömd fil på din hårddisk.

Man vill leva i en snabb värld. Men om vi glömmer bort hur saker fungerade från början, står vi chanslösa om något går fel.

Detta är inte en bitter monolog kring digitala medier. Jag uppskattar att efter att ha tagit ett par bilder, snabbt kan lägga in dem i datorn för redigering.
Men att kunna ha valmöjligheten att lika gärna kunna ta en gammal kamera för att skapa ny konst känns rätt uppfriskande.

Reviewn i Måndags hade inte kunnat gått bättre.

Jag fick mycket bra kritik och var den enda som inte fick några invändningar.

Jag tycker faktiskt att jag förtjanade det efter allt hårt arbete,

Och jag har efter detta lyckade projekt en mycket bra kontakt som jag tänker hålla fast i.
Jag kommer få mitt betyg på Beutyprojektet nästa vecka,
så då kommer ni kunna läsa mer om betygsättning här på bloggen.

I övrigt fortgår arbetet.

Vad jag ligger efter med just nu är arbete i mörkrum,
jag har dock träffat och fotat min "person" tre gånger,
vilket är mer än de flesta.

Idag hade vi en såkallad miderview då alla visade hur långt de kommit
på dokumentärprojektet.

Det känns tryggt att få så pass mycket stöd som vi faktiskt får,
vad som dock är frustrerande är hur mycket som måste köpas.

Det är stor skillnad på vad elever har för möjligheter,
eftersom vissa i klassen är äldre och har sparat för att kunna göra det mesta av projekten.

Jag visste sedan innan att det skulle bli dyrt,
och det är detta jag vill göra så det är värt det.

Tyvärr är mörkrummen stängda över helgen,
så jag kan inte printa bilder förrän Måndag.
Vad jag ska börja med att göra då är att framkalla ett contactsheet (kontaktkopia).

Vi talade mycket idag om hur viktigt ett sådant är.
Det sparar pengar och tid,
och man kan faktiskt börja planera ett helt projekt genom dem.

Denna helg ska jag träffa Andy och fota en del,
så jag kommer återkoma snart med lite digitala
bilder till min workbook.

Jag har precis lagt ifrån mig min workbook efter ett par svettiga timmar.
Jag har klistrat och pysslat och skrivit,
för imorgon är det review och allt arbete för Beauty projektet ska redovisas.
Bilderna kommer hängas upp kl 10,
och efter det följer timmar av diskussioner kring bilderna.
Det ska bli kul att få feedback på detta projektet eftersom jag känner mig
väldigt nöjd med resultatet.
Dock kommer det bli en stressig morgon då jag måste göra bilderna klara
med mounting osv. innan deadline kl 10.
Jag skulle gjort detta i fredags men skrivaren som jag printade ut på
vägrade att göra de svarta delarna svarta.
De var bruna,
det var hemskt.
Jag fick åka till Guildford för att lämna in bilderna istället.
Jag ska försöka få lite sömn innan all stress,
och förhoppningsvis ska allt gå bra imorgon.

Idag är det onsdag och jag har dragit på mig en förkylning,
kanske blev den även värre efter all stress i studion igår och i måndags.

Studion hade jag bokat heldagar tillsammans med mina kollegor.

Det är ett måste att hjälpas åt om allt ska funka,
men jag gillar min grupp och vi arbetar bra tillsammans.

Att arbeta med modeller är otroligt kul men krävande,
och man får inte glömma att det faktiskt är människor man arbetar med.

För mig innebär det ganska mycket att få fota en annan människa,
och jag är väldigt tacksam när någon faktiskt vill exponera sitt ansikte
för att personifiera min idé.

Modellerna som jag "hittade" funkade otroligt bra tillsammans med min idé,
vilket är en förutsättning för att bilderna ska anta den karaktär som jag strävar efter.

Man kan alltid se på en bild hur modellen känner sig,
om det är en obehaglig situation finns det alltid tecken som avslöjar detta.

Men jag kände en bra kemi med alla tjejerna och det syns på bilderna.

För just dessa bilder använde jag fyra blixtar, jag valde dock att ändra
på intensitet och placering av dem mellan varje bild.
För mig är studioarbete något helt nytt, om man inte räknar med mina
små sessioner på mitt rum i Sverige.
Just nu vill jag bara spendera så mycket tid som möjligt i studion för att
verkligen förstå innebörden av alla redskap och få kontroll över dem.

Jag är dock väldigt nöjd med min plåtning och Beautyprojektet ska
presenteras på måndag.